Medan de rekognoscerade inloppet, som besannspärradt med pålverk, öppnade två maskerade strandbatterier en hältig eld, som af de engelska båtarne besvarades. En bomb slog ned i ÄÅrrogants krutrum, men man lyckades sörekomma en explosion. 1 engelsk officer och 2 matroser stupade; 10 blefvo sårade. Ryssarnes förlust var obekant.Petersburg den 16 Juli. Fiendtliga flottan, som den 14 Juli aflägsnade sig från Tolbukinfyren, lade sig för ankar 7 mil vestligare, till ett antal af 11 linieskepp, 2 fregatter, 10 kanonbåtar, 3 ångare och 2 transportfartyg. De öfrige, nemligen 5 linieskepp, bland hvilka flaggskeppet Wellington, 1 fregatt, 2 ångare, 6 kanonbåtar, 4 mörsarefartyg och 3 transportfartyg fortsatte kursen. Ett af de qvarblifna linieskeppen ligger 2 mil från Tolbukinsyren.ENGLAND. Sedan Roebuck i underhusets möte d. 17 inlemnat tvenne petitioner från Oxford och Banbury till förmån för sin tadelmotion mot medlemmarne af kabinettet Aberdeen, började han i ett utförligt tal framställa skälen för densamma. Han påminte derom, att de rysliga skildringarne af armöens tillstånd under vintermånaderna på Krim hade föranledt tillsättandet af en undersökningskommission, och att undersökningarne ådagalagt bokstafliga sanningen af det, som mången ansett för lösa rykten och förtal. Sedan han med aktning ordat om lord Raglans militära förtjenster, ehuru kommissionen såg sig föranledd att äfven tadla denne, uppläste han de anklagelser, kommissionen rigtat mot medlemmarne al förra kabinettet och förklarade sig såsom ordförande i kommissionen nödsakad föreslå resolution, som i öfverensstämmelse med dessa premisser skulle uttala underhusets missnöje med den afgångua ministeren. Talaren delade Aberdeenska kabinettet i tre klasser: i den första ställde han lord Aberdeen sjelf och hertigen af Newcastle; i den andra dess inflytelserikare medlemmar Palmerston, Russell, Graham, Gladstone, Clarendon och Herbert; de öfrige betraktade såsom endast ett bihang till ministeren, utan att deras obetydlighet dock borde befria dem från rättmätigt straff. Man hade om talarens motion påstått, att den var en strafldom en masse, en ostracism, som skulle drabba alla utmärktare medlemmar af det s. k. liberala partiet. Detta är tyvärr sannt, yttrade talaren, men skulden är deras, som ej träffat nödiga förberedelser till ett krig, hvars utbrott de förutsett. Vidare påstod man, att kommissionen nu slutat sitt värf, och att tillståndet var förbättradt; derom var likväl talaren ej ölvertygad och ansåg det för öfrigt origtigt, att en del af de skyldige blifvit alskedade, medan de öfrige innehade embeten och värdigheter. Man hade gjort hertigen af Newcastle till syndabock för alla de ölriges fel; detsamma gällde om Herbert, som visserligen begått misstag, men likväl handlat efter samvete och öfvertygelse. Straffet måste äfven drabba dem, som qvarstannat på sina poster, ehuru de delade ansvaret för Aberdeenska kabinettets krigföring. General Peel tog derefter ordet, för att begära motionens förkastande. Det var ej efter hans tanke ett ärligt beteende att angripa ministeren med anledning af expeditionen till Krim. Man borde ej glömma, att hela nationen är medbrottslig i företaget, enär solkopinionen tvang regeringen försöka något storartadt samt envist fordrade ett anfall på Sebastopol. Regeringen hade handlat orätt uti att gilva efter för det allmänna ropet, men det tillkom åtminstone icke folkets representanter att tadla den för en sådan svaghet. Det kunde möjligtvis vara sannt, att företaget utfördes, innan man skaffat sig tillräcklig kännedom om krigsteaterns beskafsenhet, men skulle man väntat, tilldess man inhemtat denna, hade expeditionen ännu i dag ej afseglat. Man borde fiana sig uti bvad som ej kan bjelpas och ej upprilva gamla sår, för att ej ånyo nedsätta statsmännens anseende och skada landets intressen. Lord R. Cecil yttrade samma åsigter, som föregående talaren. Öfverste Aidar, som framställt ett för regeringen gynnsamt amendement till Roebucks förslag, berömde expeditionen till Krim såsom ett djerft ock klokt företag. Cornolly understödde Roebucks motion. Markisen af Granby, J. E Yhillimore, A. Gordon (son till Aberdeen), och sir J. Walsh förklarade sig mer eller mindre estertryckligt mot densamma, hvarefter en kort paus inträdde, under hvilken ingen syntes vilja taga ordet. Maguire bröt slutligen tystnaden. Han talade för Roebucks motion och hoppades, att denne ej skulle återkalla sin anhållan om omröstning. Sir Jamee Eraham unnmanada likalagac un.