I förnultigt folk låter dylikt förtal gå i in genom det ena örat och ut genom det andra. — Det skall jag nog akta mig för! tänkte generalskan. — Hon skall nog sprida det vidare! tänkte Rouquette. Abedissan blandade sig i samtalet. — Ni talar om giltermål, sade hon till Rouquette. — Ack. fru abedissa, svarade han, om hvad annat skall man tala i ett land, der kärlek, och således äfven giftermål, utgöra de enda intressena? — Man säger att er reskamrat skall gifta sig med en dotter till en katholsk lord. — Man hoppas det. Om allt går väl, skall bröllop pet stå i London i Maj månad. — Är det äfven i London, frågade abedissan småleende, som ni söker ett parti för den yngre brodren? — Hvem kan veta det? . . . Säkert är, att vore jag i hans ställe, så skulle jag söka mig en hustru hvar som heldst, blott icke i Rom. — Hvarför det? Tala ni blott helt fritt: alla Romrarne äro borta, och här finnes ingen annan än generalskan och jag — och vi skola ej förråda er. — Min nådiga fru, tro blott ej att jag har