Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1855, sida 1

—-— — —ö— men ej för att inverka på fälttågets rädda Kars, slutliga öde, som torde komma att afgöras vid Erzerum, Turkarnes bålverk i Anatolien. Staden Kars är belägen på en högslätt 6000 fot öfver hafvet och räknar 10,000 innevånare, till största delen kristna Armenier. Staden är en bekant vallfartsort för Muhamedanerna; flera helgongrafvar och märkvärdiga moskeer finnas derstädes. Att Muhameds anhängare ej utan svärdslag skola lemna en sådan helig ort i de otrogne Ryssarnes händer, är naturligt; sör öfrigt fingo Ryssarne erfara detta år 1828, då stadens citadell visserligen föll i Paskewitschs hander, men först efter den mest hårdnackade strid, i hvilken den fåtaliga turkiska besättningen aflade lysande prof på hjeltemod. Sedan dess hafva stadens fästningsverk blifvit betydligt utvidgade; de bestå af tre med hvarandra förenade citadeller, omgisna af en krenelerad, med syra torn och sex bastioner försedd dubbelmur. Berget Karadagh, som beherrskar staden, ar likaledes besastadt, afvensom det midtemot Karadagh belagna slottet Temir. Om Ryssarne lyckas eröfra Kars, måste de, för att komma till Erzerum, bemäktiga sig Khani-Tschais och Hassankales bergpass. Hassankale ligger på ett berg, är temligen starkt befsastadt och utgör så att säga nyckeln till Erzerumdalen. Staden, som ligger på det vigtiga område, der floden Eufrats källor befinna sig, består af den egentliga fästningen och fyra förstäder; Williams Pascha har försett staden med fyra nya skansar, som hafva ett förträffligt läge och äro väl armerade. Tidningen Times, som äfven i Kars har en korrespondent, meddelar derifrån följande sammanträngda dagboksanteckningar: Den 18 Juni. Man bemärker en rörelse i ryska lägret; våra spioner komma med motsägande underrättelser. Somliga vilja veta, att fienden drar sig tillbaka till Gumri, andra att en division befinner sig på marsch mot Akiska. Vi tagas emellertid snart ur vår ovisshet, ty hela den till 35,000 man anslagna armåen visar sig marcherande mot oss med en valdig kavalleristyrka framför och ett milslångt vagnståg bakom sig. Innan Ryssarne komma inom skotthåll för vårt tunga artilleri, svänga de småningom mot söder och tåga derefter vesterut. Sedan de flera timmar macherat i denna rigtning, intaga de en ställning på ungefär 3 mils afstånd från oss, lägra sig på sluttningen af en kulle, men öfverraskas, innan de hunnit uppslå sina tält, af ett slagregn, som varar hela natten. D. 19 Juni. Vi äro alla före daggryningen på benen och afvakta ett anfall. Nejden är öfversvämmad af regnvatten. Regnet fortfar, och fienden gör ingen rörelse. Den 20 Juni. Äfven i dag fortfar det att regna; markens beskaffenhet gör nu hvarje militärisk operation omöjlig. Vi höra, att några bergsboar från Lazistan — utmärkta skyttar — komma till oss, för att tjenstgöra på våra batterier. — Mustafa Pascha, chefen för hären i Batum, skrifver till generalen, att hans korps består af blott 3,500 man, att han hotas af en vida starkare fiendtlig korps och derför i bästa fall endast kan skicka oss irreguliera trupper till underI stöd. Den 21 Juni. 600 skyttar från Lazistan intåga i staden under fosterländska sånger; det är förträffligt folk och skall göra oskattbara tjenster i batterierna. Den 22 Juni. Fienden astacker alla hus i de kringliggande byarne, för att skaffa sig bränsle. Vi höra, att Ryssarne vänta åtta belagringsbatterier och ämna öppna löpgrafvar efter konstens reglor. Regnet fortfar, och detta hafva vi att tacka, att fienden ännu ej gjort något angrepp.— Angående ryska harens ställning i östra delen af Krim hade man inga säkra underrättelser, ehuru från Jenikale flera rekognosceringar egt rum, för att utröna densamma. Emellertid är sistnämnda stad skyddad för hvarje öfverrumpling; i den egentliga fästningen finnes en besättning af 4000 Turkar och mellan den