Article Image
för svenska folkets konversation, men ej Riksräådet Fab. Wrede d. y., ej Landshöfd. Henr. J. Wrede, som var ordförande i 1756 års commission och som i en snillrik uppsats tecknat dess ledamöter, ej statsrådet Fab. Wrede, ej vetenskapsmannen generalmajor Fab. Jac. Wrede? o. s. v. — p. 366 antages som rimligt, att det der brefvet, hvori en sultan erbjuder Christopher af Baijern en sin dotter till gemål, skulle varit hemfördt från Asien af en som velat ,förskaffa sig något anseende vid hosvet. Har Red. läsit brefvet? Det är dateradt i Babylon ofvan Nilfloden (Babylone super Nilum), Suetan Balthasar lofvar att i det stora skeppet Zephyrus segla med Xerrina från Babylon genom Arachesia, Vesgentea och Ryska Muscovien intill kon. Christophers rike. Kan dylikt vara annat än ett s. k. plaisanterie, en vitterhetsart. lika oskyldig som Luthers ,stora lögn, hvari han karrikerade helgonsagorna? Det tokroliga brefvet har åtföljt — en smörjburk, sannolikast ett skämt vid en julklapp eller namndagsfirande. Brefvet har emellertid pjort många lärda urkundsgran-kare (deribland Lex. Red. 7) lika lärdt bekymmer, som Christinas medalj MAKAAQX en gång gjorde numismalikerne. Men läsarens tålamod torde redan vara slut. Vi vilja derföre blott anföra annu en praba mercis anträssad p. 376. ecidevitz, von, Öfverstinna-. Der ansöres visst correct efter Löfi grens Cler. Calm. p. 98, att gamla öfverstinnan Doroth. v. Z. dog på Stäflö d. 25 Dec. 1761; men i stället för Tessins uttryck (Tessin Å Tessiniana) Landhäfd. v. Brehmer, kallas raddaren af denna romantiska dame Öfverste Wrangel v. Brehmer, d. v. Commendant på Calmar slotte, hvilkens enka säges jemte prinsessan hafva bott hos Enkeprofessorskan Maria Dahlerus på Ingelstorp i Dörby socken: ett litet specimen på förmågan att säga nästan lika många oriktigheter som ord. Den som omkr. 1734 hitsörde nämnda aktenskapsbryterska, var icke Ofverste, ej ens militär; han hette icke Wrangel v. Brehmer, men stiftade omkring 20 år derefter ett fideicommiss åt en systerdottersson, med vilkor, att denne skulle antaga detta namn, hvilken systerdottersons far 0. W. Wrangel blef, såsam Öfverste, Commendant på Calmar slott 1746; denne Wrangels son Joh. Wilh., som således var den förste Wrangel v. Brehmer (frih. n. 268), fick först 1758 Öfv.-löjtnants afsked och dog 1786, utan att någonsin hafva varit commendant i Calmar. Professor Dahleri första maka Maria blef ej enka. Dahleri enka hette Christina. Om dylikt författarskap kan visst skäligare skrisvas, än när Hallenberg anförde det vid sina anmärkningar rörande Lagerbring: mer och mer intränger sig här skrisk.... hvars frukt är ingen annan, än att andra få något att vederlagga och hvarpå de kunna förspilla tiden. Vid det anförda exemplet hade Red. ej behöft söka dessa svåråtkomliga källorna der och hvar, utan med säker innanläsning af våra adl. matriklar och Löfgrens anförda arbete hade hon kunnat undgå alltsammans, som nu blifvit en mixtura inconsusa-Och det är sådane försattare, som i vär tid sätta sig på kritikens toma domarsäte, sådane häsdasorskare, som gifva allmänheten opinioner i litteratur, historia, i politik, i religion, i allt. I vär sattiga litteratur blifver alltid en encyclopedi i fyra qvartband en bibliotheksbok, som rådsrågas af nya generationers dilettanter, så att misstagen nogsamt komma att gå igen — längre tid än Hvita Frun. Det här anmärkta är blott en läsefrukt af några timmar. Vi ha redan medgifvit, att välskrifna correcta artiklar träffas, som göra Red. heder. Hade blott hufvudredaktåren — haft hufvud eller användt det, han haft, på företaget, så hade möjligen det som visst kunde anses vara en brist i vår litteratur blifvit afbulpet. Nu icke blott qvarstår denna brist, utan den qvarstår fördubblad eller, för att erinra om antalet af arbetets delar, fyrdubblad. Märkligt är ock, att arbetet ej var rätt gammalt, förrän förläggaren måste nedsätta priset ända till omkr. hälften. Rec., som betalt blott den sednare summan, anser för sin del äfven den förspilld. Önskligt vore att en redaktion med bättre historiska insigter och mindre partiskhet framträdde med utgifvandet al ett pålitligt arbete i denna väg. Men — vestigia terrent, och det torde ej vara så lätt att våga, sedan allmänheten redan blifvit satt på ett alltför kännbart prof. Dock, om en hufvudredaktör med utsättandet af sitt namn gåfve en borgen för bättre valuta än det arbete, vi nu granskat, skänker, tro vi att ännu tillräckligt sinne för svensk specialhistoria och derpå grundad svensk konversation finnes hos den läsande allmänheten, för att företaget skulle lyckas. För öfrigt måste erinras, att rec. ej har den ringaste kännedom om hvilke som utgjort red. i det granskade arbetet och att anmärkningarne således äro gjorda utan allt inflytande af af studium eller ira, endast af kärlek till sanningen, så mycket angelägnare i ett arbete, sådant som detta, som vi haft för ögo nen det gamla vittnesbördsordet: historia est veritatis magistra.

23 juli 1855, sida 2

Thumbnail