redan utflyttat till sina landtställen och hufvudstaden blifver således öfvergifven af nästan alla notabiliteter. Hvad som litet ersätter den tombet, som härigenom uppstår, är ankomsten af landtboar, som begagna den vackra tiden och ångfartygslägenheterna, att bese Stockholm och dess märkvärdigheter, samt lockas af de vackra omgifningarne ofta att här uppehålla sig längre än de ämnat, eller de med resan åsyftade affärsförrättningarne sordrat. Men ser ett stort antal resande i sådan afsigt deltaga i lustfärderna, som utgöra under denna tiden, jemte Tivoli-nöjena, de hufvudsakligaste folk-förlustelserna. Emellertid böres bär en stärdig klagan öfver den dyra tiden, och priset på lifsförnödenheter synes icke vilja falla, ehuru man har bopp, att i år se en någorlunda bra skörd och sodertillgången anses komma att tillåta en förökning af laduaärdorne. Detta förhållande torde väl ej heller komma att snart upphöra; och sannolikt vore det bäst att det aldrig upphörde; ty det är egentligen verkan af den vinning vårt jordbruk nu hemtar af en friare och mindre beskattad afsättning till utländningen, och således till vårt lands egen för del. Men den hufvudsakligaste anledningen till klagan är, att ardetslöneraa och prisen på en del inhemska tillverkningar, icke så hastigt kunna rätte sig efter sörhöjningarne i lifsmedlens och behofsartiklarnes värden; och med hela embetsoch tjenstemanna-hären i spetsen höjas såiedes ropen om den dyra tiden af en stor del, i synnerhet af städernas innevånare. Detta bör visserligen icke väcka förundran; men om något hvar gjorde sig reda derför, skulle de finna att lidandet blott är tillfälligt och att i sakernas nstur ligger öfvergången till rättelsen af missförbållandet och till säkert ett vida battre tillstånd för de industriidkande och arbetande klasserna, än hvad den gamla tiden ägt att erbjuda. Under denna omhvälsning af förhållanden har mången erfarenhet vunnits, som skall komma framtiden tillgodo; och af dessa erfarenheter är icke den minsta, det alltmer klara af handelsoch närings-frihetens ovärderliga fördelar. Det är handelsfrihets-principens erkännande af England, och till en del äfven af vårt lands lagstiftning, som gifvit genom de lättade utbytena en så fördelaktig lyftning åt vår landtmannaindustri, och som efterhand likaså skall sprida sina goda verkningar till den öfriga national industrien. Men vilkoret för denna sednares framsteg i bredd med den förra är en fullständig, icke en balf, eller af inskränkande lagbud i sin utveckling hindrad nåringsfrihet. I detta afseende medföra de, i följd af den dyra tiden, nu uppkomna behosven af prisstegringar, för arbetet, en stor nytta. Konsumenterna höja deröfver sipa klagorop. En del tidningar understödja dem, temligen kortsynt deri. Man ropar, att det är vobarmher tigt, obilligt, olagligt, att en del särskilta s. k. hondtverkslötreningartillkännagifva, att de höja prisen på sina tillverkningar, i följd af lifsförnödenheternas prisstegring, o. s. v. Men man besinnar ej, att detta är en naturlig följd deraf, att alla de som lefva af sitt arbete, måste söka rätta förtjensten efter förändringarne i sin lefnadskost, så vidt det ske kan. Dessa föreningar gyra således ingenting annat än hvad en hvar industriidkare eller arbetare måste söka att göra. Men de göra det icke på samma sätt, som den enskilde, just för det, att man obetänksamt omgärdat särskilta näringsgrenar med tvångsformer och genom sjelfva förenings-organisationen stört den enskilta näringsfriheten. Den enskildte handtverkaren beräknar lugnt och efter omtanka hvad han anser sig behöfvaöka i arbetspriset för att kunna lefva. Såsom ledamot af en förening, hvilken under bibehållande af mästaroch gesällprof och läroår i det hufvudsakligaste tror sig qvarstå på den gamla skråplanen, bänföres han deremot af inbillningen, att kunna genom samma sättning med alla andra yrkesbröder, tvinga allmänheten att betala, hvad han vill fordra för sitt arbete. Och om egentligen inga föreningsbeslut kan binda den enskilde handtverkaren, att hålla uppe ett pris, hvartill han ej kan sälja sin tillverkning, så välla dock dessa prisöfverenskommelser en fiendtlighetsanda mellan tillverkare och förbrukare, som icke skulle uppstå, om öfverenskommelserna aldrig gjordes. Sjelfva dessa, i åtskilliga afseenden obilliga, och i somliga fall löjliga försök, att genom föreningssammansättningar beskatta, icke endast konsumenterna, utan äfven den massa af producenter, som behöfva andras tillverkningar, skall blifva eller rättare kan anses redan vara, ett det-mest påfallande bevis uppå, att vår ännu varande så kallade nåringsfrihet blott är en balfhet, eller hvad värre är: ett oting, ett sken. Blott en fullkomlig frihet: en till hvar man lemnad rätt, att såsom svenska folkets lagstiftare en gång utlofvat, enhvar som drager borgerlig tunga må vara berättigad till borgerlig rörelse, men hvilket löfte aldrig blifvit bållet, utan alla vare sig för lokaleller korporationsegennytta uppgjorda band och hinder: blottjen sådan frihet kan bereda oss fördelen af en för alla medborgareklasser gemensam fördel, af den vinning, som sårskilda nåringsgrenar, under det fria utbytet med andra jordens folk, till egen och hela vårt lands förökade krafter och välstånd kunna under handelssrihetens verksamma lif förskaffa sig. Måtte man derföre ej klaga. Den dyra tiden skall jemna till slut arbetets och penningens värden och den skall, ju mera hela orimligheten af tillkonstlade organisationer för industrien och arbetet blottas, föra oss genom galenskaperna och klagolåten till förnuft och en friare, lyckligare och bättre sambällsordning. — Stockholmstidningarne med dagens ord. post medföra följande underrättelser: På enskild väg har Aftonbladet mottagit följande vidare underrättelser om ångf. Kommendörkaptens brand: Bergningen af fraktgods äfvensom maskineriet fortgår med raskhet, och har det lyckats att rädda mycket, ehuru större delen som icke tålt vid väta är mycket skadad. Hr Weselii theatergarderob har blifvit räddad, men är alldeles förstörd. Äfvenledes skall den koffert, hvaruti bland andra effekter reskassan låg förvarad, vara tillrättakommen, men då hr Weselius genomsåg dess innehåll — saknades pengarne. Aktören Thegerström lärer med esan Kfefara räddat jeke mindra än 18 perso