Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1855, sida 1

min ära, genast göra mitt testamente. — Mer allt det der blir oss emellan, sade den gode doktorn i det han lade peksingret på munnen. Men vill man ej säga mig hvad det är sör en sara detta vackra barn fruktar, eller sör en lycka hon hoppas på? Gresvinnan berättade honom nu med få ord Tollas kärlekshistoria. — Ja men jag inser ej hvad det rör monsignore Rouquette, sade doktorn. — Mamma har glömt säga er, att den enda gång Lello besökte oss på landet hade han monsignoren med sig. — Diamine! sade doktorn. Men det är samme Rouquette, som omintetgjort den äldre Coromilas giltermål med venetianskan. — Det veta vi. — Hvarför har han gjort det? För att insinuera sig hos fursten eller kardinalen, ty om öfversten talar jag alldeles icke. Men fursten och kardinalen skola båda snart samlas till sina fåder — jag antar att de ej hafva ett halft år qvar, och Rouquette skall då förlora en af sina båda påfvar. Godt, min engel lilla! Er sak står alldeles ej dåligt. Då de båda gamla Coromilerna äro borta, har Rouquaette ej det ringaste skäl att störa ert giftermål. (Forts.)