Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1855, sida 1

i vägen — ändtligen lyckades det oss. Jag reser, vi träffas, och det första Du gör då Du öppnar munnen är att öfverhopa mig med förebråelser! Du säger mig att jag ej langre älskar Dig, att jag är iskall och förstenad, och det i samma ögonblick som jag lider outsägligt, emedan jag är nödsakad att tilltala Dig med köld i sremmandes närvaro. Jag var nästan utom mig öfver att se Dig och ej kunna säga Dig det ringaste af allt, som låg mig på hjertat. Du tvillar på att jag älskar Dig och det säger Du mig rakt i ansigtet på samma gång som Du är min enda tanke. Hvad begär Du al mig? Vill Du att jag skall visa mig kär i Dig liksom en skolpojke och blottställa mig inför andra genom att sucka och göra grimacer — detta sätt att visa sin kärlek kan passa för narrar, men af mig kan Du ej fordra något dylikt. Jag älskar Dig, men så som jag bör älska Dig, i det jag döljer min kärlek i djupet af mitt hjerta och endast låter Dig se hur högt jag älskar Dig. Då Du lart att bättre känna mig, skall Du se hur orättvis Din misstanke är, och Du skall ej öfverhopa mig med sådana bittra förebråelser. (Forts.)