Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1855, sida 3

— —————— Styckegods. Den nya umetalten alluminlum. Fran ska tidningen Siecle yttrar härom: Vetenskapen har realiserat på det mest lysande sält ett utaf sina vackraste löften. Sainte Claire Deville har uppfunnit ett förfarande, hvarigenom han på ett afgörande sätt gifvit en rival och en Jycklig rival åt silfret, denna metall, som gjorde anspråk på att förblifva orubblig vid sidan af guldets sjunkande och vexliogen af så många andra saker i verlden. Alluminium erhålles nu ej mer i mikroskopiska doser, såsom en kuriositet, en sällsynthet, utan i massa, i tillräcklig mängd för att snart kunna uti industrin ersätta kopparn, ja vill och med jernet. Det var ej utan en liflig rörelse af beundran som vetenskapsakademiens medlemmar och åhörare i hr Dumas händer sågo och hörde klinga talrika plantsar af alluminium af en fulländad renhet och glans, så att man kunnat taga dem för silfver, om de icke genom sin ovanligt ringa tyngd väckt förvåning. Man tror ej att det är en metall man håller i bänderna. Alluminium gällde för blott kort tid sedan lika med guldet. En kilogram alluminium torde, enligt sakkunniges utsago, innan kort ej komma att kosta mer än 10, ja måhända endast 5 francs, då den nyligen kostade 3000 francs. Ibland alluminii dyrbara egenskaper, såsom oemottaglighet för oxidering, att metallen ej skadas af luften och syror, dess varaktighet, dess underbara lätthet, dess smidighet, dess formbarhet vid gjutning c., har Dumas tillkäonagifvit ännu en dess egenskap. om hvilken man hittills icke talat, nemligen dess klangtullhet, så att den torde kunna användas äfven till ringklockor m. m. Framätskridande. I en amerikansk tidning underrättar en mr John Wysong sina affärsvänner att han associerat med sig sin dotter Wirginia, och att affärerna derefter skulle bedrifvas under firman ,Jobn Wysong och Dotter. Lord Dundonatds hemlighet. Härom yttrar Östgötha Korrespondenten: Lord Dundonalds mycket omtalade bemliga förslag att erölra Kronstadt, Sveaborg o. 8. v. — berättar Nerikes Allehanda — börjar nu blifva bekant, och skall bestå deri, att totalt döda den inom fästningen varande fienden — genom stank. Tidningen frågar, med anledning höraf, om icke lorden lärt sig denna krigskonst af vildkatten, bleckslsken eller stinkdjuret; men om nu äfven så skulle vara, så torde väl krigskonsten i allmänhet icke just vara inspirerad menniskorna af dess goda genier. Förstörelsemedel som förstörelsemedel. Noga räknadt bör rangordningen för alla dylika beraknas blott efter deras mer eller mindre infernaliska effekt: Krutet har haft elden till bund-förvandt, stanken skulle få luften, och onekligen träffar den förre mindre säkert än den sednare. Men icke nog härmed. Hvad krutet upprätthållit, neml. fästningar, armsCer och krig, skulle säkerligen stanken, i öfverensstämmelse med mensklighetens intressen, tillintetgöra. Bvad vore det för heder att vara krigare längre, om ett förstörelsemedel upptäcktes, emot hvilket iotet för svar funnes, utom det att i tid taga till benen? Vi försäkra att yrket skulle blifva bögst omodernt, och hvad kan man väl begära bättre. När en projektil med vanlig sprängsats kreverar, dödar den ej blott, den lemlästar mången, på ett för lifvet högst oangenämt sått; hvaremot en projektil med stinkande ämnen icke skulle lemlästa någon, och endast i den händelse vara dödande, om man vore så dum att stå qvar och lukta ipjäl sig. Det är tydligt att krigsvetenskapen ännu icke respekterat näsan tillräckligt, men den dag torde snart vara inne, då den ensam kommer att leda alla armCer. Hvad beböfde man väl då mera, för att vara en stor general, än att hafva ett godt väderkorn? Försleget synes vara alldeles förträffligt, emedan det synes lösa gåtan — att göra alla krig omöjliga.