märmast påtoqande dasar. Styckegods. ö IGOn-ten tixkeor heter det, och hvem har ej bemärkt de stora revoutioner, som i sednare tider gjort skomakareoch skräddareyrket till någontiag helt annat än hvad hvardera var i gamla dagar. Skomakaren, som förr drog till med sin klumpiga becksöm, har nu fått den sudtilaste rand, ja ban syr tillochmed utan tråd, ban pliggar. Stöflarne till-käras numera icke med tungor eller med köttsidan inåt. utan kröj kas och poleras på det finaste sätt. K ökningskonsten, af utländsk härkomst, var länge ett mysterium för svenska skomakare, till dess en skånsk mästare fattade nog burage att begifva sig i skomakarelära i Köpenhamn för att inhemte densamma, och sedan detta skett, tog ban sin Matts ur skolan, d. v. 8. rymde ifrån sin mästare, begaf sig hem och utlärde sin hemliga konst åt sina landsmän emot hög betalning. Ssråddaren bar blifvit ännu mera konstfärdig. I gamla dagår tog skräddaren mått med en tråd, som knutades för hvarje märke, och med ledning af denna knutiva tråd och kritbiten var klädesplagget snart signeradt till utskarning. Denna tillskärningsmethod gick after gehör och den var ett ögonblicks verk; nu måste den ske på det mest invecklade sått efter konstens reglor: det går numera icke efter gehör utan efter not. Kummer man nu till en skräddare och vil hafsa förfärdiknd en rock, så skall mattet tagas på matematiskt vis och ens kropp indelas i decimaler. Sedan detta skett, behagar mastaren framdraga sina instrumenter, tillhöriga den hökre matematiken, efter hvilken han på bord.t eller golfvet med krita slår så många cirksor och krumlurer, att man sbulle tro sig vara i sällskap med en af de gamla svartkonstmästarne, hvilka begagnade : allebanda cirklar och kretsar, då de manade till sig den underjordiska patronen. Likoelsen är träffande, ty skräddaren är vår tids trollkarl, som medelst sin konst gilver menniskorna ett så förtrollande utseende, och hvem skapar dagens förtjusande lejon eller selongens förföriska hjeltar, om icke han. Hvad under då, em ban nödgas studera menniskokroppens anatomi, för att gifva den en ädel hållning, eller ur Euclides inhemta läran om cirklar och qvadrster, samt tillochmed så mycket af proportionstäran att han vet, att de, som äro lika stora med ett och samma, åro sins emellan lika stora. Men det är icke blott inom dessa handtverkerier, som kousten i våra dagar tagit en stigande riktning, det är tvarum inom allesamman i gemen. SÅ duger det nu ej för muraren och timmermannen att endast kunna dra till med en Kladd lera eller tillyxa en bjelke, de må-te hafva studerat byggnadskonsten i stort och veta skillnad på den byzontinska, grekiska och italienska stilen. De måste veta om ett hus, äfven om det blott är ett får eller täbus, skall uppföras i rundbåg eller spetsbågstil. Snickoren är en arkitekt i smått och bör vara nemmastadd i den grekiska byggnadskonsten med sina pelare och sina löfverk, ty ekeskåpens och furukistornas simpla tid är längesedan förbi. Målaren får icke längre vara en blot plankst-ykare eller endast kunna måta rosor eller namn och årtal, uten han skal imitera naturen och göra möbler och drrar till marmor eller dyrbara trädslag, mahogny, palissander och dylikt, hvarjemte han fått sig en ny ficglara enligt chemiska upptäckter i chromgult, cinnoberkrönt. zinkhvilt m. m. På samma sått far icke färgaren nöja sig med björklof, hundkex eller ängskära, utan måste hafva inbenstat sin konst på kemisk väg och veta reda på chromsyradt kali och tusen andra chemiska färgämnen. Det duger ej beller för urmakaren att göra ur af trä, ätven om de hafva en galande gök osverst på taflan, utan måste han lära sig att förfärdiga de nättaste cylinder och ankarur, tunna som en sexstyfver, och sjelfva bagarens konst består icke numera i att kunna hopkiena en naggad knäckebrodskaka, utan brödet måste beredas vid ånga efter Wienermethoden. På samma sätt hafva våra qvarnar blifvit konstiga vexelverk i stället för simpla qvaltor och stubbqvarnar. Krukmakarleran tärdigslås på gatorna i en rullande vagn, i stället för att altas af barfotade lärvossar. Smeden glödgar sitt ja rn vid stenkol, i stället för torf eller halm, och buktryckarens spalter rulla med åorbåickets fart genom snallpressen i stället för an su ka under en gnisslande traptess. Den simpla sinkelu uttränges allt mer och mer af toddyglas och brylå. Koriligen, det är naturvetenskaperna, som gifvit tiden en annan riktning, och stuniet af naturens enkelhet och måugsalld och de oändliga krafter, som derigenom komma de meuskliga uppfinningarne till nytta, forifara oupphörligt till det stora målet — att konsten stiger. C. A) . Ui —