nt1rnvmws4 tF 277— . — innehället af dessa betraktelser är följande: Det visar sig i den Svenska kyrkan en hittills okänd benägenhet till Schisma. Anledningarne dertill äro både goda och onda. En lad god är det vaknade andliga lifvet, som låtande sig ledas al ödmjukhetens visdom (t. ex. H. H:s visdom!) kan blifva församlingen till nytta. Det kan ej nekas att ju denna länguppkomst begriplig. bDet kan icke nekas att lifvet i kyrkan är slöare, mattare än det I I tan framkallats af förhållanden som göra dess I I kunde vara. Men skulden härför drabbar icke helt och hållet kyrkan och presterne. -Har man, frågar II. H. klagande, ösverallt och alltid velat höra oss, då vi, äfven al hjertats fullhet, talat? Hafva just de velat höra 085. för hvilka vårt tal var mest behöfligt? Har icke likgiltighet och förakt och högdraI genhet mött äfven de bästa, de ofsörtrutnaste och samvetsgrannaste prester? Åc. Åc. AÅr det under sådana förhållanden ratt att blott hos presterskapet söka upphosvet till den religiosa kyla, som tillhör tiden? Vill man i sin dom vara rättsaärdigare, så skall man säga, att skulden till det onda väl är prestens, men icke endast prestens, utan att den till en mycket betydlig del ligger hos lekmäannen, och ofta betydligast just hos de lekmän, hvilka föra den mest högljudda klagan, ehuru de såsom temligen insigtsoch kärlekslösa dertill äro minst berattigade. (H. H. tyckes glömma att han talat om tidens Åkyla och ej om tidens oro Till den förra lära väl ej de der -insigtsoch kärlekslöse, som föra den ahogljudda klagan, vara vållande). Då så är förhållandet, så hjelpes saken sannerligen icke, menar H. H., derigenom att de på söndring begifne få göra sig sjelfva till prester eller att hvilka biträden som helst ur menigheterna få påtränga sig kyrkans presterskap (men felet ligger ju ändock, enl. H. H:s eget medgifvande, hufvudsakligen hos preterna. Då lärer det väl ännu mindre hjelpas dermed, att dessa få behålla själavården och predikoämbetet, hvilka de så försummat, såsom sitt uteslutande privilegium). , Detta rörande den Schisma, som har bältre motiver. Men den har ock sämre anledningar. Man vill frigöra sig från former, som man anser förnärmande. — Vid tanken härpå kommer H. H. rigtigt i ifver och talar följande: l Om former har mången ett alldeles oriktigt begrepp: Moan föreställer sig, att de endast äro inskränkningar af anden, att denna nödvändigt af former måste betviogas och lida. Och så yrkar man, såsom fribet, en fullkomlig obundenhet, icke besinnande, att denna, om den kunde finnas, är sribetens och således äfven ondens graf. Man yrkar en orimlighet. Anden kan icke utan på ett sätt uppenbara sig. Form är för densamma nödvändig. Den skaffar sig, den skapar sig ett sält att sig uppenbara, om den icke har ett sådant. Så den eviga, ursprungliga, oskapade Anden, Gud, i naturen, i menniskan, i Guds son. Så menniskoanden i den enskilta lefnaden, i vetande, i konst, i stat, i kyrka. För sin religiösa verksamhet har menniskoanden erhållit en skön och tillika en stark form i Luthersk kyrka. Efter den är en sådan, har den fiender. Efter all form skall förstöras, vill man ock låta förstöringen öfvergå denna. Mot Luthersk kyrka I sjelf har man icke så mycket att påminna, men mera deremot att den är en kyrka. Man berömmer tvertom Lutheranismen både i lära och i författning, och ; man bekänner sig till och med för en dess anhängare; men det oaktadt skall den, såsom allt annat fast och bestående, upplösas. Är detta icke fåvitska, så är det något ännu sämre. Hos mången är det blott fåvitska. Hos mängen är det något sämre. Mången låter sig dåra af den kyrkliga obundenhet, som annorstädes anses finnas, och tror en härmning deraf till heder för vår upplysning vara erforderlig. Mången will genom obundenbeten skaffa rättigheter och I fsortkomst ät sin egen bjernas lösa hugskott eller åt sitt eget hjertas förvillade begärelser, och således geI nom det att han medverkar till nedritvandet af den stora allmänna kyrkan skaffa plats för ett enskilt, mot christendomen mer eller mindre fientligt kapell. Vi tänka bärvid lätt på baptismens och mormonismens för fäktare. Mången tror äntligen den kyrkliga obundenbeten vara det bästa och säkraste medlet att befrämja den obundenhet bäde i det enskilta lifvet och ; i det borgerliga samfundet, hvilka förmenas vara bådas lycksoslighet. och dersore gör han sig till en den förstnämnda obundeshetens förespråkare, oaktädt hvarken i hans studier eller i hans intresse de kyrkliga frågorna hafva någon stor betydenhet. H. H. torde ursäkta oss, att vi ej kunna ägna många ord åt ett sådant, för att uttrycka oss på H. H:s milda sätt, om mindre insigtsfullhet och svagare förståndsreda vittnande tal. — Om Anden icke kan uppenbara sig annat än i en form; om en form är för densamma en nödvändighet, så är det väl gifvet, att den Ande, hvarom H. H. här talar, neml. läseriets, också måste antaga form. Men saken är, hvilket H. H. behagade uppmärksamma, alt Anden val måste uppenbara sig i en form, men icke i en form. Särdeles gäller detta om den religiösa anden, som, efter olika menniskors olika medfödda eller förvärfvade föreställningssätt, lynnen och lefnadsförhållanden, måst: uppenbara sig i många former. Alt söka intvinga denna ande i en enda form. är