Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1855, sida 1

sjelf och något mindre på Försynen. -Tå; lamod!-, skref Lello (Toto önskade honom nog sen smula mindre tålamod), låtom oss anförtro alla våra farhågor åt Gud, och förbida att Han, till vedergallning för alla de upposlringar Han pålagger oss, skall skänka oss en fullkomlig lycksalighet. Jag gläder mig redan vid tanken på den tid, då vi skola vara lyckliga till amman, och i förening tacka Gud, som hu!pit oss i vår nöd och gilvit oss beloning för våra lidanden. O, hvilken tröstande tankelX — Det är blott tomma drömmar och intetsägande förhoppningar, tänkte den förståndige Toto. Jag tanker. skres Lello, på nästa vinter, på de visiter jag skall göra Dig i Din loge på operan, på de sallskaper, i hvilka vi skola viSå Oss, utan att likval glömma sorsigtigheten, ( — alltför mycken lörsigtighet! tänkte Toto —) på våra kotiljonger och kontredansar, på de långa regudagarne, dem jag ämnar tillbringa hos Dig, och på så mycket annat, som blelve lör vidlyftigt alt uppräkna. — Han talar icke ett ord om brölloppet! sade Tollas bror för sig sjelf. En dag läste Tolla under glädjetårar följanö de tirad i ett bref srän Lello: ; Du kan tänka Dig, eller rättare Du bör veta bur mycket en alskare fäster vigt vid allt,