Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1855, sida 2

att denna hela vintern kunde sitta varmt och godt mellan syra vaggar. Tvenne små gossar, hvilka försökte klättra opp i ett påronträd, flydde då hon nalkades; hon afplockade sjelf päronen och kastade dem till gossarne. I utkanten af parken hade hon upptäckt en förtjusande tillflyktsort, der de vackraste träd bil dade en förtrollande grupp; här tänkte hon låta uppföra en paviljong, i hvilken hon ville lära sin okunnige vän franska, och denna del af parken skulle hädanefter kallas: franska akademien. Brefvet slutade med en hel sida full af kärleksfraser, hvilka ej kunna öfversättas på något tungomål. Det var en sammanhopning af omöjliga superlativer, en poetisk prosa, frisk som vårdaggen, en hymn till skapelsen, hvari Skaparen ej var glömd, en jungfrulig bekännelse af en känsla, lika lycksalig som ren. Skulle man tro det? Då hon genomläste sitt bref, fann hon det kallt, och hon önskade i hemlighet att kunna skrifva såsom Lello. Se här det svar hon emottog: -Rom den 19 Augusti 1837. Min kära Tolla! Posten utlemnar ännu ej brefven. Jag måste derför ännu alltjemt vänta Ditt svar på de rader jag tillskref Dig den 17 dennes; men för att ej förlora tiden, börjar jag genast skrif