Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1855, sida 1

— — — personer gå tillsammans på gatorna, samt varna solk att hålla sig på visst afstånd från batterierna o. 8. v. — Erkebi-kop Innokenti har vid batteriernas invigning hållit ett sanatiskt tal till trupperna och uppmanat dem att utrota dessa hedningar, hvilkas tro upphört att vara kristna religionens; Bland annat framhöll han, att de rättrogna stridsmän, som kämpa för det greki ka dubbelkorset mot halfmånan och tilibedjarne af gyllene kalfven (hvarmed betecknas Fransmännen och Engelsmännen) äro ej blott soldater, utan omedelbara verktyg till utförande af Försynens beslut. Till , Wienerfremdenblatt skrifves från Varna den 26 Juni: -De allierade truppernas helsotillstånd har något förbättrats. Ett regn, som varade i 36 timmar, har afkylt temperaturen och fyllt många af de utsinade källorna med vatten. Belagringsarbetena framför skeppareförstaden äro visserligen ganska mödosamma, men tusentals soldater arbeta på desamma, och alla grofva kanoner från de bakom liggande batterierna ditsläpas med stor ansträngning. Det förljudes, att bombardementet åter skall börja den 6 Juli (såsom man nu vet, började det d. 10). Samtidigt skall en stor flotta afgå på en expedition. Den förebråelse, man rigtat mot Ryssarne, att de ej genom försänkning af fartyg gjorde sundet vid Kertsch otillgängligt för de allierade flottorna, är alldeles ogrundad; de gjorde verkligen dylika försänkningar på det bäst passande stället, nemligen der en lång ö, som bildar fortsättningen af en från asiatiska kusten utskjutande landttunga, sträcker sig i nordvestlig rigtning mot Paul-batteriet. Men de allierade hade små ångfartyg af så ringa djupgående, att de icke destomindre påträffade ett farvatten, som hitintills aldrig af någon seglare blifvit begagnadt. Militärguvernören i Kertsch, general Wrangel, ville knappt tro sina ögon, när de första af dessa våghalsar passerade denna väg, snart följd af hel linie franska och engelska ångare. Generalen uppgaf genast hvarje tanke på allvarsamt försvar och hann blott spränga krutmagasinerna i lusten, innan han med sina trupper började återtåget. Alla de väldiga anstalter, man träffat till de allierades tillintetgörelse, lemnades obegagnad-. Ryssarne hade nemligen ej inskrankt sig till att lagga en mängd helvetesmachiner i sundet, utan alla landsvägar. på hvilka de allierade kunde framtränga, voro på ett visst asständ frän staden underminerade, och trådarne till dessa minor sammanlupo i kanongjuteriet. När detta af de allierade uppbrändes, fattade naturligtvis äfven trådarne eld, och de förfärligaste explosioner på de vägar, som af de allierade redan passerats, tillkännagåfvo, hvilket öde man tillärnat dem. De skändliga våldsgerninsar, för hvilka det olyckliga Kertsch blef skådeplatsen, och som väckt så stor ovilja i Enaland och Frankrike, falla ej uteslutande Turkarne och Tatarerna till last; äfven engelska matroser och zuaver deltogo i dem. De innevånare, som åtföljde de borttågande ryska trupperna, fingo äfven sin andel af olyckan, ty Kosackerna vono nog oförsynta att plundra sina egna landsmän på allt dyrbart, som föll de roslystne halfvildarne i ögonen. Kertsch är nu alldeles sörstördt; endast några elandiga kojor qvarstå bland ruinerna. Såsom man vet, eröfrade Engelsmännen under general Eyre några ryska positioner under striden d. 18 Juni. Tmes korrespondenmeddelar härom följande detaljer: Grneralmajor Eyres brigad, som skulle taga kyrkogården och kasernbatterierna, bestod af fem regementer. Fyra frivilliga ur hvarje kompani skulle bilda förtruppen, och ett irländskt regemente operera såsom den egentliga stormkolonnen. När regementet uppställt sig, tilltalades det af general Eyre med följande ord: jag hoppas, karlar, att J under denhar morgonen skolen uträtta något, som kommer