Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1855, sida 2

komst enda bevekelsegranqden ul transportisokandet. I så fall är det böjden af presterlig lattsinnighet. Lattsinnigheten ökas, då någondera blott sör att vinna ett högre förslagsrum kan anföra besvär och dermed vålla en tidsutdrågt i högsta måtto menlig för medsökande, for att icke tala om sörsamlingarne, hvilkas väl vanligen får stå i andra rummet. Saken är, att den transportsökande har intet att förlora, ehvad tidsutdragt vållas, och hvad frågar samvetslösheten efter hvad andra derunder vinna eller förlora? Den, som det kunde synas, minst skadliga utvägen för transportsökande är den som kan begagnas af dem, hvilka ega extra ansökningsrått. Lyckligtvis til kommer denna rättighet nästan uteslutande dem, som ännu ej vunnit befordran och således ej kunna anses göra det ingrepp i andras förmåner, som de öfriga. Men en del af de befordrade bafva vetat bereda sig samma rättighet och man kan vara säker att de högst sällan lemna den obegagnad. Sålänge vår representation vid riksdagarne är sådan den är, då endast befordrade prestmän utgöra sjerdedelen af representationen, kan man icke vänta sig någon genomgripande reform i detta ärendet mer än i andra, som ställa de befordrade och obefordrade presterna i ett orimligt misssörhällange. Vi kunna således icke vänta oss från det hållet några mått och steg vidtagne för att sätta en gräns för det menliga transportsökandet, men blott framställa några anmärkningar till behjertande af dem, som på en gång hafva transportsökningsrättigheten och samveten nog vakna för att icke missbruka den. Vi kunna icke fördölja den ledsamma orsak, som föranledt våra anmärkningar denna gång. Vi sågo nemligen nyligen af Eccl. Tidningen, att den gamle hedersmannen prosten doktor A. Sandberg sökt och vunnit extra ansökningsrätt. Det kan knappt vara tvifvel underkastadt, hvad ändamålet dermed är, nemligen att söka ett större pastorat. Herr Sandberg eger dock ett af de största i sitt stift (Madesjö, af 1:a klassen) och hvad mer är, han har innehaft detsamma från yngre dagar, då han varit bland dem som vunnit en ovanligt både tidig och betydlig befordran. Det är sannt, att hans pastorat lär vara ett af de besvärligaste, och det skulle föga förundra oss om han sökte ett med mindre göromål mera lampadt efter hans krafter på älderdomen. Men det skulle än mindre förundra oss om han just icke söker ett mindre vinstgifvande än det han innehafver. Det ser dock så ut, som om ögat vore fastadt på något af Skånes visserligen mindre arbetsamma men ock kanske dubbelt båtande å inkomsternas vägnar. Att vid 60 års ålder söka ändring i sin pastorala stallning blott eller hufvudsakligen för större inkomsters skull, är föga aktningsvärdt. Så mycket vi derföre beklaga, att herr SandI berg icke vann den befordran, han ej sökt men hvartill han ofelbart var mest berättigad, då herr Genberg föredrogs honom vid sista utnämningen till biskopsdömet i Calmar, ej mindre måste vi beklaga om han söker vid gränsen af sin lefnad en annan hjord att föda, än den som så rikligen födt honom hittills. Hans presterliga såväl som hans vetenskapliga, för att icke nämna hans riksdagsmannaförtjenster, äro stora, och i det hänseendet torde föga eller intet vara att säga om den extra ansökningsrättighet han vunnit. Men vi äro icke alls förblindade af hans redbara riksdagsmannastorhet, för att icke klandra äfven det vi hos honom skulle finna klandervardt, och värdet al hans hittills ådagalagda liberalitet skulle icke litet förminskas i våra ögon, om han verkligen brukade sin frihet att söka indrägtigare pastorater så som det icke vore oväntadt af andra. Vi erinra oss, huru professor Norrman för några år oaktadt öfvervägande meriter förbigicks vid ansökan till ett stort pastorat, och ingen kunde klandra regeringen för det förbigåendet då mannen var nära emeritus på den plats han innehade. Vi tro icke heller, att de liberalaste vänner till herr S. skulle finna skäl att förtänka regeringen om hon af samma grunder förbiginge honom, men de konservative skulle deraf hafva en glädje som minst en S. borde sörunna dem. Måhända skall en sådan karakter som herr S. vid mognare eftersinnande finna mödan värdt att begrunda det apostoliska ordet: Jag hafrer makt (frihet) till allt men det år mig icke all! nyttigt. va Utrikes Nyheter. NORRA KRIGSTEATERN. Engelska amiI ralitetet har från kontreamiral Seymour emottagit en depesch rörande en expedition, som