Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1855, sida 1

på nägon förevändning att så komma till staden en eller två gånger hvarje vinter. — Jag får säga dig att det riktigt år ena afskyvärda djur, dina bulflar med deras skrofliga hud, tjocka husvuden och krokiga ryggar. — Ja, men då jag galopperar bakefter dem med mitt spjut i handen, på en stor, vili och kal slätt, så förekomma de mig vackra. — Men när du nu kommer tillbaka igen från Rom, der du sett så många praktiga kyr kor och palatser, hur kan du då finna dig uti att betrakta denna ofantliga öken, der hvarje grässtrå är afsvedt af solen och der man hvarken ser träd eller hus, utan endast qvarlelvor af aquadukter och gamla ruiner? Det måste Ju vara grufligt. — Det finner jag också, sade kammartjenaren, som gerna ville gilva sig air af att vara en karl med smak. — Det är derför att J lefvat alltför länge i staden, svarade Menico; jag, som ingenting lart och som tillbragt hela mitt lif i denua öken, som omger Rom. jag håller af dessa afsvedda slätter, denna brännande sol och dessa röda ruiner. Då jag sjelf är bedröfvad, tycker jag om att allt omkring mig är dystert med detsamma. — Men när du är glad? — Ja det är en annan sak, Då tycker jag