Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1855, sida 2

CI HJUL IVA of fate AUCH 0TJCr Ut ur ImäCniarummet. Oaktadt land är helt nära, kommer likväl icke båten åter att rädda flere — himmelen vet af hvad orsak. Att skrik och förfrågningar, theatraliska utrop och gester omvexla — derom är intet att säga — jag står emellertid med ett verkligt bondlugn på akterdäck, sysselsatt med oerakniogar af djup, afstånd och simkonst, då jag till min glädje får se akterdäckspassaperarne i gåsmarsch förfoga sig öfver styrbords bjulbus till fören af fartyget, der de på ett par trossar fira sig ned dels i båt, dels vidare fortsätta den våta promenaden till land — fruntimmer och herrar om hvarandra. En jakt seglar på något afstånd, vänder och låter ankaret gå. De på akterdäck qvarvarande passagerare, hvaribland jag befann mig vara den sjerde eller femte, lyckas anropa en båt, som sticker ut ifrån jokten. — Den kommer allt närmare; elden äfvenså och vissa momanger äro vi färdiga att qväfvas af rök — jag är beredd att, efter en moget beräknad kullerbytta, taga det första sjöbadet i år, då båten lägger till och jag. i spetsen för 2 å 3 fluntimmer och ten herre — allt under uppmaning till lugn och försigtighet vid embarkeringen, då nu räddningen syntes så nära, — helt methodiskt kastar nattsäck, paraplyfoderal, öfverrock och slutligen mig sjelf i båten, sätter af och — andas ut. Vi kunna icke flyta i land, hvadan en sjöpromenad måste företagas, nen allt går väl och den sista transporten af passagerare är nu på det torra. Jag sätter mig ett stycke från det allmänna hvimlet, ser sjön full af flytande gods och stranden full af personer reducerade till en kostym, såsom den i allmänhet icke brukas i större sällskaper — jag tog genast mitt parti, öppnade min nattsäck, blef för ett ögonblick, med afseende å kostymen, nära nog som en annan paradisisk syndare befunnen; bredde ut mina vattendränkta plagg till torkning och fann mig må förträffligt, sedan jag krupit in i det torra fodralet. Jag erhöll anbud af cognac, som icke antogs — gjorde å min sida anbud af diverse torra småpersedlar, som antogs, och kvm till den öfvertygelsen att jag var i afseende på välbefinuande, högt öfver mängden af mina olyckskamrater. Men kappsäcken, hvars simkonst bittills icke varit ställd på något prof, var i min tanke weg — ifall weg och borta är detsamma. Jag tänkte emellertid så här: Lif och helsa i behåll, kappsäcken borta; må göra! räkningen ger dock ett betydligt saldo, mig till favör. — Men mina svarta kläder, min nya bonjour Kc. c.l! Sysselsatt med dessa reflexioner och seende den för tillfället sjelfbildade nödhjelpskomiten, sysselsatt med bergning af saker, som successivt föras i land, observerar jag en svart persedel, som landsättes, och denna befanns vid närmare undersökning vara en kappsäck — min och ingen annans. — Jag drager af med mitt rof, presenterar min våta kappsäck för sina torra kamrater och sätter mig ned att undersöka skadan. Jag öppnar — hvad under! Portsoljen som ligger ofvonpå allt annat är fullkomligt torr. En rock är litet våt på kragen, dito några linnepsagg af dem, som i bokstaflig mening bruka ligga egaren närmast om hjertat, litet sugtiga. För öfrigt allt torrt och fint, inclusive de svarta kläderna och den nya bonjouren — och det, oaktadt kappsäcken gjort nära nog 3 timmas sjöresa, fullkomligt på egen hand. Hvem var nöjd om icke jag, ehuru vid ett öfverslag af mina persedlar, jag kom underfund med att min nattrock hade starka märken af eldens grannskap, samt att käpp, bärborste och kam, hvilka blifvit qvar i hytten, förmodligen for min glömskas skull, redan gått martyrdöden till mötes, antingen på den våta eller heta vägen. Iuom mig rätt förnöjd, skådar jag omkring — jag ser en herre, förmodligen anhängare af den moderna medicinen, taga luftbad på en liten slätt emellan buskarne till höger. — Mjuka tjenare! formodligen ämnar herrn förkyla sig? Tackar som frågar; mitt namn är jag reser för huset — så, så! mitt namn är fF jag reser för mig sjelf, och erbjuder herrn en doffelkavaj att sätta utanpå Åallt det der? — Efternågra minuter var, jemte egna stöflor, min doffelkavaj det enda plagg, hvaruti herr svängde sig ibland det talrika sällskapet, bjudande ut sina artigheter åt damerna, sin kognac åt herrarne. Jag sätter mig åter på min gamla plats, hör herr Weselius beklaga förlusten af sitt theaterbibliothek och sina dekorationer, att ett fruntimmer förlorat sitt chatull med penningar och juveler af högt värde, en resande fattig sjöman sin klocka och reskassa, samt att, till råga på olyckan, en annan sjöman saknades och förmodades vara innebränd. Lågorna frossa på det gamla skråfvet; en dyrbar last, hvaribland kan nämnas 13 eller 14 stora packor kläden ifrån Norrköping, intagne vid Norsholm, och destinerade till Carlstads marknad, 25 t:r spanmål, lastade vid Motala, utom en hop fraktgods ifrån Stockholm af kaffe m. m. — allt brinner; bergningen af effekter fortfar; krutförrådet har flugit i luften; klockan är 4 på eftermiddagen, och jag rufvar redan på den ohöfligheten att lemna mina olyckskamrater, hvilket också verkställes på det sätt, att mina effekter och jag promenera till en närbelägen by — Ieggeby — der jag reqvirerar en häst, undergår en fullständig tortyr på den nyligen macadamiserade byvägen och anländer, först af alla skeppsbrutna, åter till Wadstena klockan omkring 6 på eftermiddagen. Jag skulle vara färdig att tro att ingen gått ifrån detta äfventyr med så rioga förlust som jag. Detta tillskrifver jag dels gynnande omständigheter, såsom att jag icke egde något gods under däck, att jag endast hade okända omkring mig, spyunerligast intet fruntimmer, såsom hvars räddare jag trodde mig pligtig att för tillfället uppträda, och slutligen det lugn, som var en följd deraf att jag insåg, att hvarken jag eller någon annan menniska med besinning kunde äfventyra lifvet. — Alla andra löshjon bafva förlorat rockar, hattar, nattsäckar m. m. — Theaterdirektören Weselius torde dock relativt hafva gjort största förlusten — men hvad är det värdt att beklaga, der man icke kan hjelDa? — ! Jag slutar med den reflexionen: då man vet att Wettern är 18 mil lång och minst 4 mil bred, hvad skulle det hafva blifvit af oss om vi varit ute på detta vidsträckta vatten då olyckan timade? Flera med dagens post anlända tidningar meddela långa berättelser om samma händelse, af hvilka man dock ej inhemtar synnerligen vidare upplysningar än hvad redan är kändt. Ett bref till A.B. upplyser att den omkomne matrosen hette Christian August Rodier. Mannen hade sutit på något ställe, der han för