Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1855, sida 2

märkte han, att det sörnämligast år tre ting. man sörebrår föreningen: först och främst att den genom viijarne vill utöfva inflytande på underhuset. Påståendet är rigtigt — föreningen vill det, och landet behöfver det. Han (Dickens) tvekar ej förklara, det han ej hyser det ringaste förtroende till underhuset med dess nuvarande sammansättning. Vidare påstår man, att föreningen vill upphetsa en folkklass mot en annan. Detta år osanning; det är tveriom föreningens ändamål att försona fiendtliga stånd med hvarandra. Den tredje förebråelsen erinrar starkt om de unga mäns åsigter, hvilkas enda diktan och traktan går ut på att förstöra penningar, som ej äro deras; man frågar nemligen: Hvarsor bekymrar sig ej dessa fördömda reformvänner om sina egna angelägenheter och låta andras vara i fred? Svaret derpå är mycket enkelt, emedan det, hvarom reformvännerna bekymra sig, just är deras egna angelägenheter, som de ej vilja se illa förvaltade. — Sedan uppträdde hrr Mac Cullagh och Bennoch, af hvilka den sednare yttrade, att i hela England finnes blott ett ställe, der reformrörelsen betraktas med misshag, och det är parlamentet. — Layard afslutade mötet med elt tal, hvars hufvudsakliga innehåll var följande: han uttalade sin belåtenhet dermed, att ingen af de talare, som uppträdt före honom var parlamentsledamot, ty det gör en sådan godt att höra det naturliga uttrycket af folkmeningen. Parlamentet är blott alltför benäget att förnämt se allt det öfver axeln, hvilket föregår utanför detsamma. Han (Layard) har varnat parlamentet för att af en tillfällig vapenlycka låta förleda till den inbillning, att de grunder, som föranledde hans motion, ej mer vore för handen. Få timmar derefter fick han bekräftelse på sin åsigt. England sade han ar inveckladt i det största krig, som det någonsin upplefvat; man kan vara öfvertygad, att detta är ett principkrig, och drager man ej till strids med en bestämd politik, så blir Englands oundvikliga lott smälek och nederlag. Nu först är kriget börjadt och skall aldrig sluta med heder, såvida ej en grundlig förbättring af statsförvaltningen blir genomdrifven. —