Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1855, sida 1

Å I som sedan länge varit vanda att gifva hvarandra ömsesidigt understöd och ur en ädel täflan hemtade förnyade krafter. Divisionerna Camou och Dulac fingo sina positioner sig anvisade på slätten, medan divisionerna Brunet och Mayran, högra belägringsliniens vetenaner, qvarstadnade på höjderna; den division, som kommenderades af general dAutemarre och samma dag återkommit från Kertsch samt en afdelning af gardet intog de förra divisionernas ställe. General Regnault de Saint Jean dAngely fick befälet öfver hela denna del af våra linier. — Dessa förändringar väckte något missnöje, enär de företogos straxt före ett allvarsamt anfall; ty armeen trodde, att den nu var kallad att fresta en stormning på Malakovsastet, och artilleriet tillkannagaf, att det till följande dagen var färdigt att öppna elden från sina nya batterier. General dAutemarre är en al härens bästa officerare, och det anseende, han genom ett lysande uppförande förvärfvat, är stort bland soldaterna, men hans trupper, likasom gardet och general Regnault I de Saint dngely sjelf kände ej den terräng, I på hvilken de skulle strida — en omstandigI het, som under en belägring är af utomordentlig vigt. Dertill kom, att dessa trupper ej hade den sammanhållning, som de, hvilkas plats I de erhållit. Med ett ord: den enhet, som förenar besalhafvare och soldater och är en frukt I af tiden och ömsesidig aktning, gick plötsligt förlorad. Alla dessa förändringar skedde mycket hastigt, och på samma gång fick man veta, att elden skulle börja följande dagen och I stormningen företagas endast 24 timmar derelter under omedelbart befäl af general Pelissier, som förbehöll sig personliga ledningen af hela soretaget. Elden varade med mycken kraft och haftighet hela dagen den 17 och natten mellan d. 17 och 18. Generalerna haI de nu af öfverbefälhafvaren erhållit alla dem I angående besallningar; åt generalerna dAutemarre, Mayran och Brunet var stormningen anförtrodd, medan gardesdivisionen och andra talrikare bataljoner tjenade såsom reserv. MayI ran skulle från kölhalnings-viken anfalla uddebatteriet och göra en slygelrörelse mot Malakovtornet, Brunet passera mellan Gröna kullen och den skans, som kallas lilla sågverket, I och framkomma i rigtningen mot en af Malakovtornets sidor, och dAutemarre följa Karabelnaja-hålvagen, som bildar en vinkel mot I Gröna kullen, och framtranga mellan Malakow I och stora sågverket, ett ryskt fäste, som ligger midtemot de engelska batterierna. Sädan var grosso modo och, oberäknadt de omstandligare detaljerna, den plan, som blifvit utkaStad af general Pelissier, under hvars omedelbara ledning trupperna nu för första gången skulle äntra sienden. Från honom ensam skulle således, så länge striden räckte, hvarje påtryckning, hvarje den minsta befallning utgå. — Liktidigt och i sammanhang harmed var det Engelsmännens uppgift att angripa stora sågverkbastionen. Klockan 5 skulle raketer signalera för divisionsgeneralerna det ögonblick, de borde rycka framåt. Under natten blef ordern ändrad och antallet utsatt till kl. 3. Emellertid gjorde Ryssarne ett utfall från sidan af kölhalningsviken, straxt före dagbräckningen, och striden började med divisionen Mayran på högra stranden af nämnda vik en sjerdedels timma före den bestämda tiden. Till följe af denna oförutsedda omständighet, måste denna division uthärda eiden från alla ryska batterierna och öfveröstes med kartescher: divisionens svåra belågenhet förlängdes på ett pin samt sätt derigenom, att generalen en chef ej anlände till stället förrän på den öfverenskomna timman. — Ankommen till den punkt, som han utvalt till sitt högqvarter, gaf Pelissier omedelbart signal till anfall, men divisionen Mayran hade redan lidit betydligt och dess chef blifvit 3 gånger sårad och oförmögen till vidare tjenstgöring. De båda andra divisionerna