Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1855, sida 2

en berättelse, som hos henne sjelf uppväckte smärtsamma minnen; emellertid uthärdade hon ända till slutet. Då hennes son var särdig och väntade att hon skulle ge honom sitt bifall tillkänna, skakade hon bedröfvad på husvudet. — Stackars Tolla! utbrast hon; hvarför har du satt din lycka på spel mot Coromilernas högmod ! . — Coromilernas högmod börjar gå utför. Fadren har blott ett haft år qvarattlefva, kardinalen är uppgifven af alla läkare, och endast chevaljeren återstår. Markisinnan steg upp och gick bort till fönstret, genom hvilket hon tittade ut. Pippo fortfor: — Chevaljeren oroar mig alls icke. — Jaså. — Alldeles icke. Han tillhör den aldraoskadligaste sorten folk: han är egoist. Kan man tänka sig något mer alskvärdt, än en man, som aldrig bekymrar sig om andra? Jag vill . icke dermed säga att jag önskade likna honom; men ehuru jag vet att det finnes rätt många — och du är en af dem — hvilka äro på förhand intagne emot chevaljeren, så är jag likväl hvarken i stånd att frukta eller hata honom. (Forts.)