Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1855, sida 2

Man läser 1 Jönköpingsbladet: Åler en adlig upphöjelse. Det skulle i langden blifva bra enformigt, så väl för tidningarne att meddela som för deras läsare att innemta den torra listan på kuranta expeditioner, sörjde ej vår förtraslliga regering för att sinnet emellanåt uppfriskades genom någon åtgärd af mer frapperande art. Så öfverraskade gårdagens post med den oväntade nyheten, att presidenten i Svea hofrätt, riddaren och kommendören af — Gud vet allt hvilka ordnar, hr C. E. Isberg blifvit upphöjd i adligt stånd. Ett nytt bevis på det afseende, man å samhällets höjder fåster vid allmänna tänkesättet, ett nytt namn i adelsmatrikeln och en ny medlem på riddarhuset: sannerligen mycket nytt på en gång, och ur den synpunkten kan underrättelsen vara välkommen för både pressen och allmänheten; men deremot kan med skäl frågas på hvad sätt hr Isberg förbrulit sig, att han skulle blifva vehiklet for det medömkans leende, som numera är den enda känsla hvarmed nationen åser styrelsens vanmäktiga bemödanden att ur grafven uppkalla förflutna tiders vålnader, ty någonting annat är och förblir ändå icke adelskapet i våra dagar. Äfven Åstonbladet gör några anmärkningar rörande den nya adelsutnämningen, erinrande om det aslall häri ligger ifrån de grundsatser, som ansågos komma att blifva gällande för regimen af år 1844. Detta aflall har blifvit ofta omtaladt, oaktadt en förf:e i en annan tidning ådagalagt, att något sådant allall icke existerar annat än i de liberales egen inbillning. Det var de liberale, som voro nog kortsynte och sanguiniske, att vid regementssorandringen 1844 hoppas på en ny anda och rigtning i den nya styrelsens politik, oaktadt hvar och en mera skarpsynt bordt inse, att hvad som var ögonblicklig undfallenhet för opinionen, för att vinna en popularitet, hvarpå man då satte något värde, icke bordt tolkas såsom verkliga sympathier för den nyare tidens fordringar. Att den förf:e, som på flera antagna grunder sökt göra en sådan åsigt gällande, baft mera rätt än mången hittills velat tro, synes med hvar dag blifva alltmer klart. Alla dessa ordens-, titeloch adelskapsutnämningar, som nu börjat utgöra hufvuddragen i regeringens verksamhet, innebära således ingalunda något alfall ifrån gamla grundsatser, utan tvertom den verkliga konseqvensen af samma grundsatser, sedan man icke längre anser sig behöfva maskera dem; sedan man tagit sitt parti att modigt förakta allt det skrik de kunna framkalla och deri finner snarare ett ämne till förlustelse än till bekymmer och harm. vi föreställa oss nemligen på goda grunder, att vederbörande, vid hvarje dylik bandling, alltför väl förutse den känsla, hvarmed den af nationen skall komma att emottagas, och de anmärkningar deremot komma att göras, och att de på förhand med glad belåtenhet utropa: Nu skall man få se hvilket allarm det blir bland packet, då denna nya bomb slår ned. Det skall bli rigtigt trefligt att ähöra. — Det vore synd, att besvika så älskvärda förhoppningar, genom att alldeles tiga, och det är derför endast för vederbörandes nöje, som vi yttra oss i saken. För egen del kunna vi ej finna något nöje uti, att åter nödgas på ett redan förut temligen fullskrifvet skuldregister anteckna en sådan der handling a la Gustaf IV Adolf, som icke äger något förnultigt skäl för sig, utan tydligen endast osser, att gifva den allmänna opinionen en ny örfil. Man har i det fallet ingenting annat att göra än att vända det andra örat till för den nya örfil, som helt säkert icke skall låta länge vänta på sig, alldenstund vederbörande tydligen äga ett nöje uti alt öfva sig uti dylika krastytiringar. Ed Er RR VE JAR LABERO YTTERST IEEE RESTER