nestående fordringar till ett belopp af 756,561: 45, och vid 1854 års slut ägde 7,012 delegare innestående fordringar till ett belopp af 828,221: 35. Delegarnes antal har således under detta år ökats med 298, och deras behållningar i Sparbanken med 71,659: 38. Sparbankens enskilda fond, tillkommen genom gålvor (3,350: 32) räntebesparingar (36,059: 2) samt tillfallne, efter 10 års förlopp ej uttagne insättningar (1.629: 41), utgjorde vid början af år 1854 37,715: 17 och vid samma års slut 41,039: 27. Delegarne med deras behållningar befinnas sålnnda klassificerade: Capitalbehållning. B ko Räer sk. 902 Baarnn. 6(0,708: 26. 391 Hustrrrm. 10, 471: 40. 612 Enkoobboboöd. 95,616: 7. 484 Ogifta Fruntimmser.. 667.380: 30. 116 Handelsbokhallare och Handelsbesjene. 22,065: 11. 1,112 Fabrikorer, Fabriks-Mästare och Arbetare, Handtverks-Mästare, Gesäller och Lärlingar . 189,321: 10, 1,132 Jernbärare, Mätare, Klompare, Båtkarlar och annat Arbetsfolk . . . 108.279: 12. 580 Tjensnde personer af Mankönet.. 90,520: 42. 942 Dito dito af Qvinkönet . 1,64:: 36. 134 Personer af åtskilliga Stånd . .. 22.332: 18. 345 Sjoöfarande . . . . . . 29,709: 38. 180 Artillerister och Regements-Musikanter . . . .. s so ss oe as so s 2,153: 18. 49 Handtverks , Embetsoch GesällLådor . . . . ÄÖQ. 6,960: 22. 33 Välgöreohetsoch andra Kassor .. 3,457: 13. 7012 Summa B:ko R:dr 828,221: 35. Förestående Capital-behållning kan sålunda fördelas. 3,845 Under till och med 50 Rdr . . . 53.200: 906 Från o. m. 51 Rdr t. o m. 100 Rdr 51.100: 940 , :, 101, 200 130300: — 354 201 , 250 . 10.300: — 586 , 251 500 . 180.600: — 20929 o 501 , 150 . 131800: — 56 , , 151 . . 900 . 47.500: — 30 . 9or . 1000 , 36.200: — 11 1001 b, 2000 . 121.221. 35. Summa B:ko R dr 828,221: 35. I likhet med nästan alla sparbanker i riket har sålunda, såsom man finner, Götheborgs Sparbank utvecklat sig till ett betydligt omfång, med stor rörelse. Med detsamma detta sker och ytterligare fortgår, måste allt större svårigheter inträffa, att göra Sparbankernas kapitaler, under goda säkerheter, rätt fruktbä rande. Detta förhållande gäller ej blott Sverge, utan ock andra länder, och har utan tvifvel sin grund uti saknaden af ett rätt genomfördt, på fribetens grundsats byggdt bankväsen. Vi kunna ej undgå att i detta fall anföra några ord utur det utmärkta arbetet Om Krediten och Banhväsendet af Ch. Coquelin. Förf. visar först huruledes man i Frankrike såsom hos oss nödgats dels nedsätta Sparbankernas räntefot, dels fastställa ett lågt högsta belopp för insättares behållning i banken, hvarigenom, såsom förf:n anmärker, följden måste blifva, ,att t. ex. sjömannen, som understundom flera år är borta från sitt hem, att grufarbetaren, som ej sjelf kan bevaka sina intressen, och som måhända fått sin motbok efter någon afliden slägting, nödgas under en längre tid se sin lilla besparing ligga improduktiv, och då de efter några års bortovaro, eller en godtrogen glömska, vänta att få se henne ökad genom räntornas läggande till kapitalet, så finna de henne alldeles på samma punkt, hvarpå de lemnade henne. Författaren yttrar härefter: Och hvaraf kommer allt detta bryderi? Hvad är orsaken till alla dessa svårigheter? Ingen annan än den, att man ej förstår att gilva de insatta summorna deras rätta bestämmelse. Ingenting hade väl varit naturligare och I enklare, än att man ånyo i rörelsen i större partier utspridt dessa ur arbetarnes händer emottagna små summor, för att dermed fruktbargöra alla näringslifvets yrken. Detta är den naturliga bestämmelsen för ett lands besparingar. Derigenom hade den sparsamme arbetarefi i Sin tur blifvit, under garanti af rika bolag, som ansvarat honom för bibehållandet af hans hopsamlade kapital, förlagsman och stöd för de yrken, af hvilka han har sitt uppehälle och skulle i dubbelt mått dragit nytta af den användning, som gjorts af hans besparingar. Under sådant förhållande hade det ej endast varit en lätt sak att bereda honom den, för öfrigt ganska måttliga, ränta han nu uppbär; man hade, utan att förlora derpå, kunnat bereda honom en ännu högre. Långt ifrån att, såsom nu, frukta för att insättningarne skola uppgå till alltför höga summor, skulle man med nöje sett dem tillväxa, i den vissa öfvertygelsen, att ju ansenligare de blefvo, dess mer inbringade de. Det är i bankerna som ett lands besparingar hafva sina naturliga samlingsställen, emedan de ensamma kunna använda dem på ett sätt, som är fördelaktigt både för deras egare och fär allmänheten Dermed är ingalunda caodt