UÅU VIVO 1111 DIHUHNYCTULIIIE I deras ZJAuBE1A884447s0 Vattenpartierna kunde vara mer lätta, säger man, — man sär heller icke glömma att det är en bergsorss — — Ljustringen är ett stycke som är anlogdt på att frambringa stor effekt. Måhända har artisten alltför mycket velat förena deruti två särskilda saker, nemligen mänljus med ljuset från ett bloss. Denna sammonställning bade varit ett svårt problem för sjelfva Rembrandt. I ,ljustringen fnnas materialier till två goda taflor, men som förenade till en enda bilda ett verk, som synes sakna enhet. . Efter denna anmärkning är det mig en kär pligt alt göra rättvisa åt utförandet, som är särdeles lyckadt i de särskilta delarne. Vassrören i förgrunden äro ypperliga, träden äro väl tecknade och ljuseffekten å dem lycklig. År hr Larson ung. så ger han oss utom hvad han redan presterat, de bästa förhoppningar för framtiden. I sammanhang med denna tafla nämner jag med flit br Berghs Dalkarlar farande i slåda till julottan. Äfven der finner man på samma gåog månljus och eldsken, men dessa båda effekter äro bär bättre förlikade än i hr Larsoos ,ljustriog. Månskenet är här bland de bast lyckade jag någonsin sett. Hästarne synas mig vara väl tecknade, men taflan sit er alldeles för högt upp för att kunna rätt uppskattas. Ett så vackert arbete fordrade en annan plats. Gustaf Adolf i fara att bli tillfångatagen i slaget vid Stuhm, at hr Wahlbom, har ådragit sig kritik i många punkter, alldenstund man vändt sig än mot effekten af det hela, än mot ställningarne, än mot perspektivet, än mot koloriten, än mot bakgrunden. För min del tror jag att dessa anmärkningar äro betydligt öfverdrifoa. Jag finner sanning och helsjutenhet i denna tafla, d. v. s. att jag deruti finner de grundväsentliga egenskaperna hos en målare. Måbända bar hr Wablbom saknat savoir faire uti accessoirerna. Jag behöfver emellertid se denna tafla änvu en gång. För öfrigt är denne artist oändligt mycket lyckligare i sin andre Gustaf Adolf, d. v. s. sin Gustaf Adolf vid Lutzen. De flesta, af de anmärkningar som blifvit riktade mot den förste Gustaf Adolf hafva tystoat framför den andre; ämnet är: buru konungen igenfinnes dagen efter slaget, öfverhöljd af sår och plundrad. Det kungliga liket, hvilket såsom naturligt är blifvit placeradt i förgrunden af taflan, är framstäldt på ett sätt och i en ställning som sjelfva Salvator Rosa icke skulle hafva ogillot. Flickan med halskedjan, af br Jernberg, är en rätt intagande tafla, der ljuset är syckligt anbragt och hvars touche är god, ehuru något ojemn, såsom det synes mig. Jag skulle endast önska i utförandet något mera mjukhet och helgjutenhet. Samma företräden och måbända också samma fel återfinnas i Loke och Sigyn af samme målare. Det ligger ej nog mycken idealitet, efter bvad det vill synas mig, i det sätt hvarpå detta ämne ur nordens mytoiogi är behandladt. Mitt slutliga omdöme blir, att dessa båda taslor äro ganska märkliga och bäntyda på en verklig talent. Jag öfvergår Du till br Kiörboe. Han är sedan längre tid tilbaka känd i Frankrike. Af honom finnas på expositionen fem taflor. Denne artist målar djur på ett lyckadt och troget sätt. Hans hundar från Tartariet bar man allmänt sunnit vackra. Mon betraktar dem mycket, eburu de fått sin plats så sörtvisladt högt upp, att man bindras att studera detaljerna så noga som man skulle vilja. Man ser emellertid tillräckligt för att fälla det omdömet, att det är vackra djur och deras ställningar riktiga. Den ena står, den andra ligger framåtsträckt. Isynnerhet den sistnämda förräder mycken kraft i sin liggande ställnins. Uti Kappkörningen på en isbelagd sjö i Sverge, af samme konstnar, synes mig naturen i allmänhbet väl och riktigt återgifven, ehuru somliga tycka att bimlen, eburu för öfrigt skickligt målad, likväl har en något tung färgton. Om förgrunden varit starkare markerad, skulle fonden visat sig mera afläg: sen. Hästen på denna tasla synes mig icke vara nog genomtänkt. Icke desto mindre tilldrager sig den svenska kappkörningen mångas blickar. Detsamma gäller om den ömsesidiga öfverraskningen, hvari de handlande personnagerna aro två hundar, till sigur, uttryck och särg hvarandras sullkomliga motsatser, men båda högst egendomliga, som i hvarandras sällskap träffa på en räf, ett icke mindre original. Ehuru dessa djur verkJigen se helt öfverraskade ut, är det säkert nagon detalj som undgått min uppmärksamhet och som gjort att jag ej riktigt kunnat förstå titeln den ömsesidiga öfverraskningen. Jag återkommer längre fram till detta arbete. Stillebensstycket lemnar åtskilligt öfrigt att önska. Haren är icke så omsorgsfullt återgifven som han kunde vara. Om jag nu skulle i korthet sammanfatta min mening om hr Kiörboe såsom konstnär, så skulle jag säga att han besitter en obestridlig talent, en stor lätthet, ja, jag skulle vilja tillägga, en alltför stor lätthet att måla. Hårbetäckningen på hans djur är rik och vacker, men mean märker icke nog benen och musklerna, och på hans trafvare blir den således i sjelfva verket endast en yttre beklädnad. Jag tillåter mig rekommendera hr Kiörboe ett något sorgfalligare studium af djarens osteologi och en något tyglad rasknet i föredraget. Sedan jag sålunda redogjort för intryck hvilka jag sparare betecknar såsom mina än såsom riktiga, kommer jag till hr Kiörboes sista tafla, som bär titeln: Kaninboet; Jag, som i måleri liksom i litteratur framför allt är svag för sak, för uppfinning, jag kan icke hindra mig från att lemna detta kaninbo främsta rummet. En räf, som med fastande mage (det säger hans min) träffar på två stackars kaniner, hvilka i all oskuld hemta frisk luft utanför ingången till sin håla, se der ämnet för taflan. Det är mycket enkelt, men hvilken dramatisk situation!! Den ene kaninen, som utan tvifvel blifvit sin fiende varse, hoppar in i håJan. Hufvudet och halfva kroppen äro redan inne. Gud vare lof, han är redan i säkerhet ... Men den andre! Mindre varskodd än kamraten har han stannat qvar på sin plats, och det är mot denne olycklige som räfven, riktigt beräknande att den andre skall undkomma, nu koncentrerar sina brottsliga afsigter. Utgången ... hvem kan stanna i villrådighet hurudan han blir, då man ser det stackars kräkets lugna ställning och bekymmerslösa utseende, men sromsörah dan bliek af niuntningslvsten skadeglädje. som ly