åtminstone med Tolla, och att det derför, sedan han ej låtit märka det ringaste, skulle vara dåraktigt att längre tillbakavisa en så hedrande och fördelaktig förbindelse. — Hans ögon hafva sagt mig att han älskar mig, albröt henne Tolla. Modren anmärkte i mild ton, att alla ögonkast i verlden ej uppväga ett enda ord, att dessa ögonkast länge skulle kunna föra henne bakom ljuset, att hennes rykte skulle lida af om hon ännu i ett år eller två läte dåra sig af dessa ögonkast, och att hon då efter all sannolikhet skulle bli olycklig för hela sin lefnad. Utsigten till en sådan framtid gjorde i förbigående ett sådant intryck på den goda grefvinnan, att hon utbrast i tårar. Det behöfdes icke mer för att öfvertyga Tolla att hennes föräldrar ledo grufligt af det tvifvel och den ovisshet, hvari de lefde. Äfven non gret nu och åhörde med tyst tålamod modrens ultimatum.