I I ket klander genom att dagligen emottaga den, af hvilken hon trodde sig älskad; att man än— Det måste vara Tolla sjelf, sade han, som tvingar honom att yttra sig. — Det skall hon aldrig göra, svarade grefven. — Dertill har hon alltför mycken sjelfkänsla, tillade grefvinnan. — Ja, helt säkert, svarade Toto; ifall vi föresloge henne att delta i en komplott, som hade hennes lycka till syfte, så skulle hon visst aldrig inlåta sig derpå. Men låtom oss tvinga henne att understödja våra planer, utan att känna dem; hon skall göra det aldrabäst, om hon ar okunnig derom. Derpå utvecklade han för dem sin plan, på hvilken man utan motsägelse ingick. En timma sednare visade grefvinnan Tolla brefvet från onkeln i Ancona. Hon påminte henne om att man endast funnit sig uti att ej satta något beslut om ett så förmånligt anbud, emedan hon tillstått att hon älskade Coromila; att man nu förspillt tiden och ådragit sig mycnu efter tio månaders förlopp ej visste huruvida Lello ämnade begära hennes hand; att han, i fall detta verkligen vore hans afsigt, borde hafva talat derom med grefvinnan eller