we LÄG Utrikes Nyheter. SÖDRA KRIGSTEATERN. Korrespondenten till tidningen ,Daily News meddelar följande skildring af striden i stenbrotten natten mellan den 7 och 8 Juni: Till det egentliga anfallet voro afdelningar på 100 man från 7, 47, 49 och 88 regementerna utsedda. Befälet öfver desse anförtroddes åt öfverstelöjtnant Campbell; alla ej i tjenstgöring befintliga trupper stodo såsom reserv under sapen. Högsta ledningen öfver trupperna i löpgrafvarne hade öfverste Shirley. Såsnart Gröna kullen var eröfrad af Fransmännen, erhöll öfverstelöjtnant Campbell befallning att med sin lilla truppstyrka framrycka till angrepp på stenbrotten. Den ena ändan af stenbrotten, hvilken ligger i östlig riktning mot Malakowiornet, var satt i förbindelse med trenne paralleler, hvilka Ryssarne, lör att hindra våra belagringsverks sramskridande. anlagt framför de langst framskjutna verken på den s. k. Franske kullen. De stora skottgropar, som Ryssarne uppkastade, sedan de så kallade Egertonsgroparne blifvit dem fråntagna, stodo i förbindelse med de främsta af dessa paralleler. När besallningen att gå emot sienden hade gifvits, sramryckte aldelningarne af 7 och 8 regementerna från högra ändan af den zigzack skans, som ligger på venstra flygeln af våra framskjutne verk, medan afdelningarne af 47 och 49 regem. framträngde från venstra ändan af samma skans. Under det att en del besteg kullen, som ligger mot stenbrotten till, satte sig en annen del i besittning af de ryska skottgroparne och de yttersta löpgrafvarne. Såsom det vill synas, hade Ryssarne, när de varseblefvo Fransmännens angrepp mot Gröna kullen, dragit sig till höger längs dessa löpgrafvar, för att komma till de med dem i sam manhang varande löpgrafvarne och utanverken på Malakowhöjden, ty deras venstra sida, mot hvilken vårt manskap framträngde, var nästan alldeles öfvergifven. Det obetydliga motstånd, Ryssarne gjorde i sjelfva stenbrotten, blef snart betvingadt, och våra trupper lyckönskade sig alt för så godt köp hafva vunnit seger. Gripna af entusiasm framstormade de genast mot sågverksbastionen, och om de hade varit nog talrika, skulle de måhända, under den bland Ryssarne herrskande förvirringen och förskräckelsen, eröfrat detta verk. Fienden återvände emellertid snart med en jemförelsevis betydlig förstärkning och öppnade plötsligt en sidoeld, som tvang vårt folk att utrymma stenbrotten. Utanverken i dessa voro ej, såsom man hade väntat, försedda med kanoner. För andra gången framstormade våra soldater och togo skansarne från fienden, som återigen å sin sida ännu en gång inträngde i desamma; detta var ej heller sista gången, ty sednare under natten uppstod en tredje strid om besittningen af verken, och den slutade dermed, att vi, ehuru med stor manspillan blefvo segrare. Icke mindre än 18 officerare och hälften af det tillanfallet beordrad2 manskapet voro döda eller sårade. (Enligt lord Raglans uppgift är förlusten ej så stor). Osverstelöjtnant Campbell visade den mest lysande tapperhet; han blef fyra gånger sårad. För bibehållandet af de tagne verken bar man endast truppernas oryggliga tapperhet att sacka. Lyckligtvis är marken bakom stenbrotten mjuk och lös, så att arbetskolonnerna utan star svårighet kunde till truppernas skydd uppkasta några jordvallar. D. 8 furtsat