Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1855, sida 1

samtal med Tolla utan att såga till henne: jag älskar er. Han betraktade som en samvetssak att undvika denna form, men han begagnade tusen andra, som säga just detsamma. Stundom, då han såg med hvilken oskyldig naivetk Tolla hängaf sig åt honom, kände han sig fattad af misstroende. Misstroende är en svår sak i Italien. Jag känner en romersk bildhuggare, som i hela fem år gick med ett par laddade pistoler i fickan, emedan han hyste misstroende mot en af sina vänner. I vissa ögonblick var Lello misstrogen mot Tolla. Han var ännu mycket ung, men denna misstänksamhet födes lättare hos de rike än hos fattige, ntan tvifvel emedan de förre hafva mer att vaka öfver. Detta barn på tjugutvå år hade hört talas om de små konstgrepp, hvilka mödrarne understundom använda för att få sina döttrar bortgifta och döttrarne för att få sig en man. Han hade med sina egna ögon varit i tillfälle att se hurusom Nadina och konsorter metade efter en dylik guldfisk, och han frågade sig sjelf, om den kärlek som Tolla syntes hysa icke vore ett konstgrepp af samma slag som de öfrice. Hans såsanga uppreste sig vid tanken på att han möjligen hölles för narr; men Tollas närvaro och en lång blick ur hennes klara och oskyldiga ögon var tillräckligt att sorjaga denna ovärdiga misstanke.