MOJIA)nCICU att DINYva 4011811PfS11. AIlT FVT 14 en sådan sader borde trampa trapporna i verken och kunna i sinom tid göra lycka, ansåg slästen alldeles afejordt. Detta hade dock för den unge mannen intet lockande, och efter en häftig strid med slägten fick han ändtligen föräldrarnes tillstånd att söka sin lycka på egen hand. Utwustad med en liten kassa gick han ombord på ett af Schön C:s fartyg och styrde kosan till Amerika. Vanligen skref han derefter tvenne gånger om året till föräldrarne. Brefven voro dock korta, och i dem redogjordes ej för hans öden. Oftast slutade ban dem dermed: Åjag bryter mig fram igenom bränningarne, jag svalter icke, ardetar ifrigt, behöfver ingen hjelp från hemmet, men sänder varma böner till himlen för mina goda föräldrar. För några år sedan dogo de; ingen förmögenhet fanns efter dem; boet åtgick till skuldernas liqviderande. Omkring ett år derefter ankom ett bref från Axel till en aflägsen slägtinge. Det inneböll en vexel på 200 rdr bko, eller lika stort belopp som han vid afresan hade fått ur sädernehuset: de skulle snvändas till en vacker grafvärd öfver töräldrarne. Sedan hördes han ej af på flera år; ty han hade just ingen att meddela sig åt här i landet. Förliden höst kom han dock åter. Underrättelsen derom föranledde både nyfikenhet och oro. Var han rik, eller kom han hem med tvenne tomma händer? Det var frågan som hela slägten gjorde. Dernäst ht ru bör han mottagas? Beslutet blef: såsom han visar sig. Först besökte han en rik och barnlös farbror; denne mottog bonom med öppna armar; men — dessa tillslötos genast då brorsonen befanns klädd i en vis serligen snygg men sardeles torfiig sjömansdrägt. Med unnu mera köld tog tanten mot honom och meddelade oförstäldt sin förvåning deröfver att han ville komma hem, innan han samlat en respektabel förmögenhet, hvilket hvar och en kan, om han bara vill, der borta i Amerika. Derpå svarade han godmodigt: aväder rår för årsväxt och vind för lycka. Dock sade tanten att deras bord ver för bonom tillgängligt, n.b. då ingen annan främmande fanns. Med den största tacksamhet mottog han bjudningen och gjorde min af att genast qvarstanna till middag. Detta afböjde dock tanten genast, emedan de samma dag skulle ha några förnama personer till gäster. Efter hand besökte han äfven sina öfrige slägtingar, ständigt snyggt men ytterst torftigt klädd. De mottogo honom med blandade känslor. Sedermera bjöds stackars Axel till middag, än hos den ene, än hos den andre slägtingen, på en tarflig middag förstås, och af hans då visade glupska aptit slutades till att kassan och matlusten ej stodo i rätt förhållande till hvarandra. Föräldrarnes graf blef ånyo omsedd, men slägten spejade ut, att arbetet dervid gjordes till största delen af honom sjelf. Om han egde något, så lade ban vål ej sjelf hand dervid, menade de. Heia vintern studerade han med ifver vår litteratur, och då någon slägtinge ibland förirrade sig långt bort på sidan till ett litet vindsrum. der Åstackars Axel bodde, så förvånades de öfver den tarfliga bostaden, den lilla kappsäcken och de få beqvämligheterna. För något mer än en månad sedan besökte han nästan alla sina slägtingar; ban var då om möjligt än mera tarfligt klädd. Alla blefvo ganska misslynta då han, jemte meddelandet af urderrättelsen om sitt beslut att snart återvända till Amerika, antydde att han saknade medel för öfverresan, och att han behöfde några hundrade riksdaler som lån, hvitket han dock hoppades kunna efter ankomsten till Boston åtardetala. Ingen lätsade förstå hans mening, men alla gåfvo honom goda råd huru han, genom att antaga hyra på något fartyg, skulle kunna komma öfver för intet, ja, möjligen till och med förtjena något; somlige talade om den dyra tiden bår, andra om de klena inkomsterna — med ett ord sagdt, alla hans dels ganska rika dels ganska förmögna slartingar saknade tillfälle och håg att hjelpa honom till öfversarten. Men i hans föraldrars hus har vistats en ÅTant Agnets — en af dessa stilla varelser, som vandra lifvet framåt, verka städse mera för andra, än för sig sjelfva, och ej ba några bebof utöfver det aldra nödvändi gaste. Hon skyndade upp till stackars Axel på vindskammsien, si fort hon fick veta af att han var i behaf af pensar, och utan ringaste tvekan, med af glädje tindronae ögon, öfveslemnade hon sin sparbanksbok, jemte en fullmakt att genast lyfta dess innehåll — 211 rdr 24 sk. bko — frukten af många års mödor och försakelser. Tag emot dem — kära Axel! — Jag bar fått dem i dina föräldrars hus: de äro således dina. — Utan ringaste tvekan mottog ban bok och fullmakt, tackade och lofvade att så fort det var honom möjligt återbetala lånet. Kors, kära Axel! icke vill jag ha summan åter — jag reder mig nog den förutan? — sade gumman. Dagen derpå gjorde han åter besök hos slägten och omtalade huru hon beredt honom medel till öfverresan. Irgen lofordade tant Agnetas ädla handling; de flesta sade rent ut att bon betedde sig som en sjolla, då hon sökte hjelpa den som icke ville hjelpa sig sjelf. Till deras stora förvåning böll han nästan med dem derom, sade rent ut, att ovisst vore om ban någonsin kunde godtgöra hennes godhet, men tröstade sig med att hon nog i alla fall alltid kunde påräkna hjelp af slägten. Derpa svarade dock ingen. För ett par veckor sedan var stackars Axel färdig att afresa med en af kanalbåtarne till Götheborg. Endast tant Agneta hade tid gå ned om aftonen att taga atsked af honom. De andra slägtingarne hade tagit en loge på operan och ville derefter icke genom ett smärtsamt afsked fördystra det ljufva minnet af br Anders herrliga sång. Farväl. goda tant Agneta — sade slutligen stackars Arel — itack för alla vänskapsprof — jag skall Lald ig glömma tanis uppoffring. — Ha, det var sannt! Jag glömde i dag att uträtta en sak. Vill tant dermed hjelpa mig, så var god gå upp på —s kontor rvid Skeppsbron i morgon, men gå sjelf, och aflemna detta bres. Tant Agneta gjorde så. Chefen för kontoret läste brefvet, bad henne i särdeles förbindliga ord komma in på inre kontoret, hvarester ban öfverlemnade til! henne en skriftlig förbindelse af inneh.: att mamsell Agneta ... egde att qvartaliter framgent på —s kontor uppbära 211 rdr 24 sk. bko, hvarjemte till henne öfverlemnades 1000 rdr bko kontant, till inköp af ett litet bo. Sparbanksboken obegagnad. Den stackars Axel är en rik man, bosatt i Boston och associerad i ett af de större handelshusen der. Den som skrifver detta är nära lierad med stackars Axel och kan försäkra, att hvarje ord som här meddelats är sanning. Slägtingarnes forbauselse kan han dock ej skildra, än mindre tant Agnetas glädje — icke öfver den gåfva. som beredde henne en sarofrj ach a.