Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1855, sida 2

Landsorten. WENERSBORG den 20 Juni. Inför Rådhusrättens dombord framträdde en ålare man sistl. Måndag, hvilkens lesaadsöden vittna om många bristsalligheter inom våra samnalisoch korrektions-inrättningar. Det var nemligen s. d. krono-arbetskarlen Anders Andersson från Gerdhems socken, hvilken, 54 är gammal, tilltalades för begången stöld af ett stycke bodullsväfnad under sistl, marknad här i staden. Vid esterfrågan om hans lesnadsomstägdigheter förklarade han, att han år 1827 straffades för snatteri, bestående deruti ait han fordolt hutadt gods till 2 å 3 rdrs värde, hvarefter ban, som icke erhöll försvar inom socknen, försändes til arbets-inrättoing först i Wadstena och vidare till Carlskrona, samt sedermera, jemval i saknad af försvar, 5 a 6 gånger ingått såsom fnvillig vid krono-arbotskåren å Carlsborg, derif ån han senast afskedades den 19 Oktober sistlidet år, med intyg om ett årligt och godt uppförande. Återkommen ånyo till sin födelseort ville ävnu ingen vårda sig om honom, hvarföre han den 17 sistl. Februari erhöll påskrift å passet att återgå till Carl borg, för att ännu en gång derstädes försöka sin lycka, men nu blef han icke mottagen, emedan han blifvit gammal och sjuklig, hvarföre, Som ban sade, en soldat beordrades att afvisa honom frän sästningen. Sedermera har han irrat omkring utan bestammelse, och förklarade han nu öppet det ban, icke af begär att till: ogna sig annans egendum, u:an för att under sina återstående dagar erhålla någon omvårdnad, låtit komma sig till last den nu åtalade förseelsen. Man kav icke annat än häpna vid en slik berättelse. Anders Andersson har således för en bandling, som visserligen var straffvärd, men dock af föga betydenhet, blifvit förskjuten från det sa nhälle, hvari ban soddes; han har derfore måst tillbringa den kraftfullare bälften af sin lesnad såsom kronans arbetskarl. och nn, då han af ålder och sjuklighet icke mera är fullt arbetsför, varder han, ehuru af oklandrad frejd, jemval derifrån afvisad, hvarsore han säger sig icke hafva egt annan tillflykt än att begå ett brott, för att på ålderdomen hafva åtminstone en bestämd vistelseort och sådan omvårdnad som under dylika förhållanden kan honom lemnas. Händelsen är, om den till alla delar bekräftar sig, ganska tänkvärd, Den visar tydligt, att våra straffoch korrektions-inrättningar, huru förträfflige de i och för sig sjelfve än må vara, blott äro hal:mesyrer, såvida det icke finnes någon inrättning, som, utom desamma, mottager den bestraffade förbrytaren och försonande räcker honom en kärleksfull hand, under hvars ledning han utan blygsel kan inträda på bättringens väg. Våra bröder nordansjells stå härutinnan framom oss. I Norge är nemligen bildad en förening, utgrenad öfver hela riket, som vårdar sig om den sallne, men genom bestraffRESET