Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1855, sida 1

sjelf upp på alla äsnorna i byn. Mer an en gång kom man öfver mentorn, då han gapskrattade åt att se Tolla bita i en stor klase gula drufvor eller nedsmeta sitt ansigte med ett stort, sullmoget fikon. Tradgärdarne, skogarne, åäsnorna och Menico voro i hela tolf år Tollas ende lärmästare. Hennes mor lärde henne något religion och musik. Då man aldrig tvang henne att sätta sig till fortepianot, gick hon alltid sjelfvilligt till detsamma. Hennes små fingrar funno ett nöje uti att löpa fram och tillbaka öfver elfenbenrstangenterna, och man fann att hon hade både gehör och — något som hos barn är sällsyntare — sinne för att hålla takten. Den berömde maestro Terziani, som en dag af en händelse fick höra henne spela, förklarade att det var en skam att man ej gaf henne en ordentlig lärare, men man lät honom prata. Religionen, och isynnerhet den i Rom herrskande praktfulla katholocismen, fann i henne ett mottagligt sinne. De präktiga ceremonierna, rökelsen, guldet, marmorn och kyrkomusiken utöfvade en oemotståndlig makt öfver henne liksom det der blommande citronträdet, mot hvilket hon som barn utsträckt sina armar. Hennes lifliga inbillningskraft sökte näring öfverallt der densamma erbjöd sig. Hon förälskade sig dotterligt i madonnan, denna dam