något af de år 1848 adeln beröfvade privilegierna, ty för sådana anspråk har Förbundsdagen alltid haft örat öppet. I Prag har en s. d. medlem af de barmhertiga bröderna, hvilken öfvergått till protestantiska trosbekännelsen, blifvit af denna ordens myndigheter inspärrad i fängelse. Saken synes ämnad att väcka samma uppseende, som Cecchettis arrestering i Toscana nyligen och svenska statskyrkans försoljelser mot olika tänkande för en tid sedan väckte i Europa. ENGLAND. Värsningen för engelsk-tyska främlingslegionen har, utom de hinder, som tyska regeringarne lagt i vägen för densamma, stött på ett nytt af betänkligare art. Engelska styrelsen som utfäst sig att betala hvarje rekryt 6 St. i handpenningar, har nemligen blott lemnat hälften af denna summa i klingande mynt och afdragit den andra hälften för ekipering och beklädning, hvilket bland rekryterna på Helgoland väckt ett häftigt missnöje och föranledt den nyutnämnde chefen för legionens första infanteribataljon, Bassewitz, att inlemna sin asskedsansökan. Med en sådan oväntad smäaktighet torde det bli engelska regeringen svårt att i Tyskland samla tillräckligt folk för sin legion. Det försäkras, att lord Castlereags under de långa fredsåren bortglömda plan i afseende på ön Helgoland blifvit återupptagen af den nuvarande styrelsen; man ämnar förse denna ö med starka fästningsverk och förvandla den till ett vigtigt marinetablissement. Times för d. 11 Juni innehåller en artikel, i hvilken tidn. lyckönskar England att genom fredskonferensernas afbrytande hafva undsluppit en fred, som med de fyra garantiepunkterna till grund blott kunde blifva ett falskt sken. Under fredsunderhandlingarnes gång — heter det i denna artikel — väcktes aldrig fråga om att hindra Ryssland från återuppbyggandet af Bomarsund, en fästning, som om den hunnit fullbordas, skulle blifvit svårare att förstöra än Sebastopol, och som hade till ändamål att befästa Rysslands öfvermakt i Östersjön och sätta det i stånd att föreskrifva Sverige, Danmark och Preussen lagar. Times uttrycker den förhoppning, att man ej skall förlora denna fråga ur sigte, när underhandlingarne en gång åter upptagas. Utgången af diskussionen inom Parlamentet om krigsoch fredsfrågan var, såsom man vet, gynnsam för Palmerstonska ministeren. Det lyckades ej för fredspartiet och dess tillsalliga bundsförvandter Torys och Peeliterna alt vinna en parlamentarisk fördel öfver kabinettet, oaktadt de visserligen ej sparade sina krafter i häftiga utfall mot detsamma. Händelsernas gång var äfven för ministeren: medan de nämnda partierna genom inre misstroende ej drogo tillräcklig fördel af sitt vanskliga förbund, ankommo underrättelserna från Krim om de allierades lyckliga bedrifter och bragte nationens krigiska sinnesstämning till nytt lif. Ministeren hade sålunda ett mäktigt stöd i allmänna opinionen, när den under debatten fick sådana påståenden att bekämpa, som att man borde ingått på Rysslands förslag, och att kriget genast borde upphöra, emedan dess ändamål nu var uppfyldt, och andra dylika åsigter, som hufvudsakligen framställdes af fredspartiets målsmän Cobden och Bright, kraftigt understödda af peeliten sir James Graham, förste amiralitetslord under Aberdeenska ministeren. Denne påstod rent ut, att engelska ministerens härdnackenhet var ensam skuld till krigets fortsättning, enär icke blott Osterrike utan äfven Frankrike skulle hafva åtnöjt sig med de af Ryssland gjorda eftergifterna, och likasom man ej borde stöta Österrike ifrån sig, måste man äfven betänka hvad Rysslands ära fordrar och ej drifva denna makt till det yttersta. — Lord John Russell måste höra mången skarp kritik öfver det sätt, hvarpå han utförde sin mission vid fredskonferenserna i Wien, i synnerhet af Roebuck. Dennes tal väckte mycket uppseende såväl inom som utom parlamentet; sedan han framkastat några bitande anmärkningar om de så märkvärdigt förändrade åsigterna hos sir James Graham, som förlidet år, serskilt vid afskedsfesten för amiral Napier, höll så dundrande krigstal, fortsatte han med följande ord: -en engelsk minister, som rigtigt uppfattat sitt lands ställning och den roll, Österrike spelade, skulle hviskat till denna makt några magiska ord. Jag vet väl, att när Jag nämner dessa ord, skola många röster inom denna församling höja sig emot mig, men likaså viss som jag är derom att jag lefver, lika viss är jag, att den tid skall komma, då de ord, jag