Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1855, sida 2

område för första gången möta en fiende ansigte mo ansigte. Men jag fortsatte talet och gjorde det längre än jag annars ämnat. Engelsmännen blottade sina hufvuden genast vid inträdet på begrafningsplatsen, trädde fram ända till ena sidan af grafven, på hvars andra sida folket var samladt, samt stodo stilla och uppmärksamma, tills förrättningen var slut. Jag gjorde derpå den vanliga bugningen för åhörarne; främlingarne besvarade den. En af Nargöboerne igenkände sedan förra året en man som var engelsk prest. Jag följde ögonblickets intryck, gick fram till mannen och sade på tyska: ,jag hör att ni är prest; vi äro då samma rikes tjenare; alltså räcker jag er här, på dödens neutrala område, en broderiig band i vår gemensamme herres Jesu Christi namn. — vi vexlade handslag. och han svarade mig på engelska. som jag tyvärr ej förstod. Vid ett sednare möte bad han mig, genom en öbo som tolk, besöka honom på hans linieskepp Cressy, men tiden medgaf det icke. Under tiden hade främlingarne uppsökt sina landsmäns grafvar sedan förra sommaren. En af dem kunde tyska och gjorde mig nägra frågor om församlingarne här och i Reval. Derpå gingo de åt stranden. På den verstlånga vägen till vår stuga mötte vi ännu tre officerare, sem alla helsade, och ej länge derefter kom en trupp andra till vårt qvarter, der värden bjöd dem sitta ned. Den alltid frynthge v. B. slog i några glas af vårt goda revalska öl och bad gästerna bålla till sodo. En med ett srimodigt sjömansansigte tömde strax sitt glas, fann det godt och försmådde icke ett till. En annan såg betänksam ut och smakade intet, innan man drack honom till. Besöket var kort, och troligen var alltsammans blott en rekognoscering. Ett annat parti visade sig kort derpå, men gick i andra stugan, när de sågo oss äta middag. Värdsfolket berättade, att då de sista sommaren stundom voro öfverlupne af engelska ofsficerares besök, beböfde de blott sätta en tallrik på bordet, och straxt försvann hela sällskapet liksom bortblåst. Efter middagen gingo vi till kyrkan, v. B. förut. När jag kom, voro der redan 11 ofäcerare, åter nya, hvilka stodo med blottade hufvuden i det ännu oinvigda templet, der arbetarne brukade syssla med mösSan på. ,Se der kommer vår pastors, sade v. B. på svenska. Då sade mig en yngre man, visande på de öfrige, som stodo midt på gången: ,De är väres skeppskapitener. Allmän bugning. Mannen frågade om det var regeringen som lät bygga Lyrkan. Som detta icke var fallet, svarade jag, att vår nådige kejsare gjort oss så mycket godt, att vi icke velat besvära honom harmed, utan den lilla församlingen hade gjort hvad den kunnat, med understod ifrån stadsförsamlingarne. Mannen yttrade sig fördelaktigt om byggnaden, eburu det nog märktes att den icke är byggd af våra finska österbottningar. Vi frågade om den talande var dansk, emedan hans svenska lutade ditåt. Han sade sig vara infödd engelsman, men ha varit några år vid engelska legationen i Stockholm. Kaptenerne rekommenderade sig, hvarpå B. frågade vår man, om amiral Dundas vore med uppå flottan. ,Han var ju med här i kyrkan — der går han, den långa, med käppen i hand. — Alltså var det han, som stod oss närmast, med allvarligt, ärligt sjömansansigte. Han såg ut att vara 50 år, ehuru han lär vara äldre. Äfven de öfrige sågo moderata och solida ut. Vid bortgåendet giorde v. B. på försök en fräga, ,om man ämnade företaga något mot Reval? Vår man lade banden på hjertat och svarade leende: ,Derpå kunna vi lika litet svara, som j kunnen säga oss något om Reval.7 Svaret var nobelt. Kort derpå gungade främlingarne i sina båtar igen på vägen. Till slut några anmärkningar. Ofsicerarne voro alla klädde i civila paletåer af mörkgrönt kläde, de olika graderna utmärkta med I a 3 guldgaloner ofvanom ärmuppslaget; vanliga mörkblåa mössor med guldgalon kring kanten och en liten krona utsydd der våra studenter bära sin lyra. Förgyllningen syntes urblekt och medsaren. En enda landtofsicer visade sig, klädd i mörkblå uniformssyrtut med röd krage, kavalleriepåletter och rödt sidenskärp. Ingen bar värja, ingen mustacher. En och annan gick med jagtbössa på axeln. Två matroser voro ock synliga. De buro mellanblåa blusar med hvit rand, löpande längs den breda nedsällda kragen, samt ett slags kaschett af mörk filt uten skärm. Af den specifikt engelska gentlemannen såg jag föga och än mindre det öfvermått af sjelfkänsla på nationalitetens breda grund, som man hör läggas engelsmän till last; deras beteende här var moderat, som äfven intygas af Nargöboerne. I allmänhet tycker Nargöbon, att ban är lika god karl som en engelsk officer, och han förhåller sig äfven derefter. Fransmännen äro sämre anskrifne här; de hade förra sommaren tillåtit sig några våldsambeter och uppbrännt halfva skogen på ön. En Nargöbo yttrade om kriget: .Fransosen glömde galoscherna efter sig i Moskva; nu vill han hemta dem tillbaka, men lärer kanske förlora hatten på köpet. Följande morgon återreste vi till Reval. Under vår färd roade sig fientliga flottan med en kanonad ines Blaue, och två nya ångare stötte till de öfriga — U—U—U—Uih——— omm re 2 -—