Fontenays Torn. Uistorisk Novell. (Ötversätineng från Engelskan.) (Forts. fr. N:o 137.) Annas hjerta klappade häftigt af tusende rörelser, när hon i främlingen igenkände konung Henrik, och när hon hastigt genomgick de händelser, som en så kort stund frambringat. Hon hade, utan att sjelf veta det, konverserat med den förnämste personen i konungariket; hon hade känt sig smickrad, hon visste knappt hvarföre, af hans synbara beundran; hon hade fritt och öppet uttalat allt som kommit henne i tankarne, hade kritiserat hofven och hofmännerne, tecknat karakterer och gjort kommentarier öfver flydda händelser, i den formodan, att hon talade till en främling, med hvilken hon aldrig mera skulle sammanträffa, och som, fastän en högst angenäm och belefvad man, likväl sannolikt var henne underlägsen i rang, och som aldrig kunde få något tillfälle att jäsva hennes yttranden.