Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1855, sida 1

j och han åter förtäljde för henne de ränker, Som blifvit använda för att förmå honom att ö assäga sig henne. — Percy, sade Anna, sedan det första utbrottet af sorg var förbi, vi måste nu skiljas, soch våra öden fordra att det måste ske för alltid. Den afgrund som skiljer oss åt är alltI för djup för att kunna fyllas, och båda måste vi hädanefter vandra på hvar sin sida, långt I skiljda från allt som är oss dyrbart. Jag afsager mig de förhoppningar, med hvilka jag började lifvet, och skall ej mera söka efter tillsifvenhet utom det vanliga mått, hvilket utFör de flesta menniskors lott. Jag har aldrig känt lyckan af mina föräldrars kärlek sedan min tidigaste barndom, ty sällheten skulle ej bliva min. Jag hade fästat hela mitt hjerta vid din kärlek, och den får jag nu ej dela. Atertag denna ring, som jag så mycket värderat: med den gilver jag dig mitt löfte, att aldrig blifva en annans maka — det är allt hvad som nu står i min makt. Percy mottog ringen och tryckte den till sitt hjerta tillika med handen, som gaf den. — Farväl, Anna! utropade han; vårt öde är hårdt, och att underkasta oss det vår enda utväg. Jag skall ej återvända till England på många år, men jag skall lemna Frankrike genast, ty båda dessa länder äro mig förhatliga.