Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1855, sida 1

sin älskares namn. Månen uppsteg, bekransad af moln, och dess matta ljus afslöjade ett föremål, som rörde sig utefter en närgränsande alle. Hon betraktade det en stund, och slutligen märkte hon, att det var elt rådjur, som sannolikt blifvit uppskrämdt ur skog:n, och som med osäkra steg sökte skogsuthuggningen, nedanför hvilken det också omsider försvann med ett djerst hopp och syntes ej mera. Anna ryste. — Besynnerligt, tänkte hon; förra gången, jag satt på denna plats, då jag såg den ovärdige Percy för sista gången, förskräckte mig samma anblick af rådjuret: det säges ej vara någon varelse tillhörig jorden, utan anden utaf en af denna familjs förfåder — en hustru, mördad af en svartsjuk make, och att hvem som helst, som får se den, skall dela samma öde. Det skulle blifvit mitt, hade jag verkligen äktat en man, hvars kärlek till mig kunde upphöra så snart; men dessa spådomar hafva föga att betyda, ty numera skall jag aldrig blifva någons maka. Jag känner alltför väl huru bräcklig mannens tillgifvenhet är, och skall aldrig åter skänka någon min tro för att åter bedragas. (Forts.)