Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1855, sida 1

Article Image
— 2 — , Men detta församlingens lif vill som sådan nödvändigt ingå förening med staten, såson med ett afven lefvande helt; församlingen kar j förhålla sig fremmande eller likgiltigt föl det borgerliga samhallet. Hon vill genomtränga både dess medlemmar, lagar, sed.r och institutioner, hon kan genom sin andeliga öfver. lagsenhet bemaktiga sig hela detta område, och hon bör aldrig lemna det oförsökt. Har se vi församlingens statskyrkliga rigtning. och den är lika så berättigad som den frikyrkliga, Den sednare måste vara mer rörlig än den förra, hvilken dock ej heller är stillastående, fastän den företrädesvis älskar fasta former. Å andra sidan är frikyrkan ingenting mindre an flytande. Hon gilver sig gerna en bestämd gestalt: bestämd, icke blott genom bekännelSe, utan ock genom cult, disciplin och författning. Frikyrkan är således ingen luftig, bla abstraction, ännu mindre en negation af Christendomen. Frihet ,icke från, utan till religion, d. ä. till Christendom, är dess egentlisa postulat af statskyrkan. Föors:n fortfar : vAllt hvad i statskyrkan ännu är icke-christligt, ickekyrkligt, vill triky, kan afskaffa. Hon är således himmelsvidt skild från fritänkeriet, irreligiositeten. Statskyrkan bör derföre aldrig misstänka frikyrkan, och frikyrkan kan ej heller rigta sig mot statskyrkans kyrkliga moment. De behöfva hvarandra, betinga hvarandra såsom hvarandras fyllnad. Utan frikyrkans rorelkyrkans utveckling öfver i excentriska utsväfniagar. Gär dere not denna utveckling cominuelt-historiskt, under ledning af församliogens ande, inifrån betingad och utan Språng. i bredd med sörsamlines-lifvets stadiga sorigang, så frigör den statskyrkan alltmer från statens otillständiga sörmynderskap. Men såsom sjelf yuetst syftande till statskyrka skulle frikyrkan motsäga sin egen uppgift, om hon ville upphäfva församlingens goda förhållande till det borgerliga samballet. Det vore falsk, sjelftagen andelighet spiritualism, likasom a andra sidan statskyrkan på sina afvägar förverldsligar församlingen och förfaller till byräkratisk materialism. Håller frikyrkan sig på afstånd från staten och dess inrättnin.ar såsom iilläfventyrs besmiuliga så blir hon till slut iatet annat an ordensoch munkväsende eller kejserligt ryskt pop-elände och forsamlingens kyrkliga charakter upphalves. Beter sig ater Statskyrkan förnamt mot den lefvande församlingen, icke erkännande dess rätt att ingripa i Statskyrkans functioner, så alstras sekter och partier, statskyrkan sjelf till föga båtnad;ty hennes sormenta enhet ar da slut och anden slykiar ur de besvurna sormerna. Gudaktighetens kraft, kraften att bilda, ordna och helga hela Statskroppen, försakas och det blotta skenet återstår. Ett sådant sken är dubbel hädelse, hädelse mot både kyrka och församling, ett tomt skal utan kärna, en död bokstaf utan lefvande innehåll. Slutligen heter det, att då verlden är åkern, Guds ord säden och församlingen trädet, så utgör frikyrkan trädets lifsrörelse och statskyrkan den rörelsens mål i tiden. Frikyrkan tenderar således nödvändigt till statskyrkan och statskyrkan igenkänner sig sjelf i srikyrkan. Fors:n utvecklar detta ämne vidare, men det har ändock ej lyckats oss, att fatta hans mening. Ån äro vi frestade att tro att hans frikyrka skall betyda helt enkelt församlingen, än församlingens ande, än ungefär detsamma som religionsfrihet. Icke stort klarare framstår förf:ns begrepp om statskyrkan, i det han på en gång försvarar statskyrkans id och utför den skarpaste kritik öfver det sätt hvarpå statskyrkan varit och ännu är såväl i vårt som andra länder ordnad. För egen del hafva vi sökt hos oss klargöra dessa förställningar, genom att i stället för religionen sätta ett annat andligt element, neml. konsten. Likasom man säger att staten ej kan vara likgiltig för religionen, så kan man väl ock i sin mån påstå, att staten ej kan vara likgiltig för ett så vigtigt moment i den allmänt menskliga bildningen, som den sköna konsten. Likasom statskyrkans män ur denna sin premiss draga slutföljden, att staten bör — äB 5YP555555

9 juni 1855, sida 1

Thumbnail