ord qvar utaf allt hvad han skrifvit. Denne hedersman till bläcksabrikant har nyligen haft det missödet att råka ut för en köpare, som varit nog osorskämd att begagna hans egen uppfinning för ett helt annat ändamål än det hvartill bläcket af tillverkaren varit ämnadt, nemligen att lura honom sjelf — och detta till stor gamman för alla öfvergifna älskarinnor. Han tillhandlade sig hundra flaskor af det oförlikneliga bläc ket, men lemnade i stället för kontant betalning en skuldförbindelse att inlösas efter 3 månader. På den dertill utsatta tiden infinner sig fordringsegaren för erhåtlande af betalning, men finner till sin förskräckelse då han uppviker papperet, att det var ingenting annat än en ren panperslapp. Skuldsedeln var skrifven med hans eget bläck. Göthe som regissör. En gång spelades Den svart-juke äkta mannen på hofteatern i Weimar, och alskarerolen hade tillfallit en hr von Einsiedel. Till all olycka ofserfölls denne af ett illamående kort före spektaklets början. En oförvägen sachsisk ryttmästare hittade dock på råd och åtog sig rollen. Men när vår tappre ryttmästare skulle fram på scenen, blef det honom så hett om öronen, att det icke bade kunnat vara värre, om han skolat i spetsen för sin sqvadron hussarer hugga rakt på fienden. Imellertid återfick han snart sin besinning och spelade ganska bra anda till den scenen, då ban öfverraskades i sällskap med sin älskarinna af den svartsjuke äkta mannen och af denne dödas med en dolk. Här glömde han helt plötsligen bort repliken, och den svarisjuke äkta mannen, som spelades af Bertuch som redan en god stund stått väntande bakom kulissen med dolken höjd i hotande ställning, kunde icke pa något sätt få tilllsedsställa sin mordlust. Men huru stor blef icke bons sjalsångest, då ryumästare-alskoren så helt och hallet kollade bort sig att han på nytt började rabbla upp sin roll, replikerna och hela skräpet, såsom ga ule Shakespeare en gång sade. Nu kom dock regissö ren Gothe till deras hjelp och rådde Bertuch att springa fram på skådebanan och med en kraftig dolkstöt likasom ex tempore göra slut på sin olycklige med täflares lif. Detta skedde, men svårt torde vara att beskrisa den äkta mannens förtviflan, då ryttmästaren icke ville falla, i trots af den extemporera dedolkstöten! Förgaf es hviskar han honom fl. gånger i örat: Fall då, i Guds välsignade namn! —Nej, han rörde sig icke från stållet, utan stod qvar framför älskarinnan, rak i ryggen som ett tandt vaxljus, och svarade helt kallblodigt både henne och den rasande äkta mannen, att hans replik ännu icke kommit. I detta pinsamma ögonblick ropade Göthe med dundrande stämma från kulisserna: Om han icke vill falla framifrån så stick honom genom ryggen bakifrån! Vi måste göra oss utaf med honom, kosta hvad det villlX — Bertuch bemannade sig åter — 40014 utropade han också med förfärlig stämma och gaf sin vedersakare en så eftertrycklig dolkstöt i sidan, att han denna gång lyckligt bragtes på fall, och genast framskyndade fyra af Göthe skickade bandfasta statister, som fått uttrycklig befallning att skaffa bort den döde, vare sig med eller mot hans vilja, hvilket också verkställdes med beundransvärd skicklighet, oaktadt den mördades häftiga protester. Blandade äktenskap. Äktenskap mellan en hvit och en negerafkomling är, som bekant, olagligt i slafstaterne i Amerika samt låter sig endast göra derigenom att den hvite svärjer på, att han har negerblod i sina ådror. Med afseende härpå berättas också följande anekdot. En rik köpman och plantageegare, af judisk härkomst, hade en enda dotter, men qvarteron (afkomling af en hvit och en mulattska) för öfrigt vacker och bildad. Den unga damen var enda arfvingen till fadrens skatter, men denne ville icke lemna sin förmögenhet eller sin vackra dotter till nägon annan än en hvit och det endast i lagligt äkt enskap. Oaktadt så mäktiga magneter, fanns blott en enda som vågade anhalla om flickans hand samt förklarade sig villig att aflägga den i lag föreskrifna eden. För att så mycket som möjligt lugna samvetet, rispade han sin vackra brud i fingret och dröp det derigenom framkomna blodet i ett sår, han förut tillsogat sig sjelf. Derester aflade han utan fruktan och med upplyftadt bufvud ed på att der rann negerblod i hans ädror, samt erhöll sålunda den erforderliga tillåtelsen ull äktenskapet. Frierierna i Peru äro särdeles romantiska. Ledsagad af en brokigt utstyrd Trovador, möter fria ren den bestämda aftonen utanför den älskades hus. Sångaren träder fram för den skönas blomstersmyckade fönster samt besjunger i brudgummens namn hennes skövhet. Han jemförer hennes vext med en palm, hennes läppar med tvenne blomstrande rosenknoppar, hennes qvinliga väsende med en dufva. Med lätsad okunnighet frågar bruden älskaren hvem han är, och hvad han önskar: ,Dig, engel, önskar jag! svarar denne med eldig ömhet, Lalla stjernor lefva i kärleksharmon:; — skola icke äfven vi älska hvarandra? Då öfverlemnar sig den sköna, kastar kransen, bon bär på hufvudet, åt den älskade samt lofvar att evigt tillhöra honom. Jemlikhet. En dame inträdde hos en modebandlare för att köpa sig en hatt och valde en ganska vacker af siden, hvaraf funnos endast tvenne alldeles lika. Hvead är priset? Tjugo riksdaler. Nej, det är för dyrt; så mycket kan jag ej gifva. — Efter mycket prat bit och dit bestämde sig dock damen slutligen för handeln, men nu hviskade nägon handelsmannen några ord i örat, hvarefter denne med ens afråder damen från att inlåta sig på handeln. Det besynnerliga i detta uppförande föranledde naturligtvis damen att efterfråga orsaken. Modehandlaren berättade, att han först nu fått veta att den andra hatten samma morgon blifvit köpt af en person, som funnit priset mycket billigt samt till och med beställt ett passande flor; men han fruktade att den ärade damen ej gerna ville nyttja maken till den hatt, som den omtalade personen hade köpt: derföre afrådde han henne från handeln. Nå, hvem är det då, som köpt den andra hatten?4 — Fr egan — käkeniga