Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1855, sida 2

hon reste sig; regnet börjar redan falla; vi så snart en storm. De älskande åtskiljdes vid tornets lilla låga port, och Anna skyndade till sin kammare. Månen hade plötsligen blifvit insvept i moln, och dess strålar inströmmade ej längre igenom torngluggarnes öppningar, då den unga flickan trefvade sig upp för vindeltrappan. Dörren vid slutet deraf öppnade sig, och Margareta kom emot henne med en lampa. Då dess strålar belyste den inträdande, uppgaf hennes kusin ett utrop. — Hvad står på, Anna? Ar du skadad? Huru har detta skett? Här är blod! Annas hvita kladning var nedstankt baktill ända från nacken och ner, och ett märke var äfven på hennes hand — ty hvad hon tagit för en regnI droppe, sorebudet till en åskskur, var blod — hvarifrån visste hon ej, ej heller kunde hon någonsin upptäcka det. Hvilket intryck denna besynnerliga händelse än måtte hafva gjort på de unga vännerna om aftonen, var den likväl helt och hållet glömd följande morgon, då de på slottsgården bestego sina gångare, och fulla af lif, ungdom och förmoppningar började sin resa till Blois, der Frans den förste då höll sitt hof. Aldrig hade den skona Loires vatten varit klarare; aldrig hade de Smränksbekladda kuilarne, som den badade,