Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 2

Den 5 Juni. Det ligger i sakens natur, att då missförhällanden äga rum inom det stora samhället, staten, likasom inom det enskilta och borgerliga lifvet, uppsöker man källan till det onda, för att i anledningarnes undanrödjande undanrödja det onda sjelf. Dessa anledningar måste i afseende å staten blifva att söka antingen i institutioner eller personer. Och hvar de ligga, så måste de sökas, ända till dess de blifva funna; detta är en oafvislig fordran af den allmanna rattskanslan och af kärleken till det samhälle, hvars väl eller ve beror på det ondas upphäfvande. Att låta detta hafva sin gång, att af sjelfvisk likgiltighet, af fruktan att utsättas för obehagligheter eller af misströstan att ej kunna något verka, öfverlemna missförhållandernas ordnande åt andra eller åt en o viss framtid — är ej förenligt med begreppet om medborgerlighet och med den anda, som bör vara rådande i ett fritt samhälle, som är värdigt att bibehålla sin frihet. Då källan till en mängd missförhållanden i samhället varit befunnen att ligga uti en dålig, d. ä. antingen sjelsvisk, ovis eller svag styrelse, så har man i alla konstitutionella stater vant sig att lägga skulden härför på den s. k. -regeringen, hvarmed man mennt konungens juridiskt ansvarige rådgisvare. Detta förestallningssatt är i Sverge långt äldre än den nyare konstitutionaliteten, alldenstund det härleder sig från den tid då folket hos konungen påräknade och fann skydd emot de aristokratiska rådgifvarnes, eller såsom de generellt kallades: de höga ,herrarnes förtryck. Derför hette det ock, likasom det heter ännu. i dag; då en oriktig styrelseåtgärd framkallade någon ny suck ur folkets bröst: ,konungen rår ej härför, utan de herrar,. som omgifva honom och råda honom så illa. Det ligger i detta tal ett sannt konstitutionellt föreställningssätt, hvilket således väl låter förena sig med den konungskhet, som ansetts utgöra ett utmärkande drag uti det svenska