Styckegods. Europeiska jemnvixgten. En engelsk tidning omtalar en från Tyskland till Engiand införd leksak, som nu i Lonnon slitiat köpes af bade stora och små barn samt på ett slående sätt försinnligar den n. v. så kallade jemnu gien. Leksaken består af en vippgunga, — för jemn igtens åstadkommande måste naturligtvis bascule syst-met anlitas, — hvars ena ånda intages af en groslemmad och rödbrusig moskovit, hvilkens miner uttrycka hans förakt för de motsiåndare, som innehafva motsatta ändan och som i känslan af sin kra:t icke försett sig med andra vapen än ett pilkoger och en — knutpiska; på motsatta ändan sitta ena obeväpnad turk, som tyckes få ondt af moskovitens blotta blickar, en vidbyxad fransman, som bekikar rysaen genom ett teleskop, och en uude -sätsig engelsman, som svänger sin piska öfver den stackars turkens 8xlar. Nedanföre stå tvenne åskådare, en preus-are I ,Vaffenrock och ,Pickelhaube, samt en herre i hvit rock och känger, naturligtvis cn Österrisare. Leksaken är förfärdigad hos fiuman Dubois i Hannover, hvilken dessutom är bekant i Europa såsom den, hvilken har på benen de största armeerna — ar tennsollater ,Våra beskedliva tyska grannar börja på att bli qvicka, anmärker det engelska bladet; — vi gissa, att båsta sattet att ådagalägsa det vakoande sörståndet vore att taga ett parti. . SioFMC. Hvarföre draga svalorne om hösten mot söder ? ra Från urminnes tider var svalana bem endast vid NiJens stränder och i oet inre af Afrika, Då inträffade en gång i dessa trakter en ovanlig torka; sjöar, Moder och bäckar uttorkades, all vegetation upphörde och de stackars foslarne ledo en förfärlig hungersnöd. I sin förtviflan beslöto de då att lemna det kära hemmet och att draga mot norden, hvarifrån himlen lyste så ren och klar emot dem, emedan just våren der inträdt i all sin skönhet. Här funno de allting friskt, rikt och behagligt, och så byggde de bo, lade ägg och uppfödde sina små. Men, då det led mot hösten, och de unga svalorne fått kraft i bröst och vingar; erepos de gamle, utvandrarne, af en häftig längtan efter hemmet, de ville ån en gång se sin födelseort; der ville de dö och hvila hos sina fäder. Tänkt och gjordt; och nu drogo gamla och unga mot söder. Här tillslöto de sina trötta ögon och blefvo förda till hvila af sina barn. Men då våren återkom, väcktes i de ungas hjertan längtan efter deras första hem, hemmet i norden, hvarest de voro födde och vuxit upp, och de drogo till de trakter, som de kände från sin barndom. Men då hösten åter vände tillbaka, tänkte de på de sjerran döde och dessas grafvar och drogo derföre åter mot söder. De, som emellertid blifvit gamla och svaga och kommo för att dö, blefvo jordade hos sina fäder, och med den kommande våren drog det yngre slägtet åter åt norr. Sålunda draga de än i dag från grafven till vaggan från vaggan till grafven. , Den fatala adressen. En ung flicka, berättar en amerikansk tidning, blef så missbelåten med den herre, med hvilken hon var förlofsad att hon helt och hållet bröt förbindelsen med honom. För att hämnas botade han att offentliggöra hennes bref. ,Gerna för mig, svarade flickan, ,det sinos ingenting i mina bref hvarfor jeg behöfver skämmas, om ej för — adressen. (Penelope.)