Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1855, sida 1

då vill jag bjuda henne den vackraste blomman on jag ej skulle nännas klippa af för egen el. Krukorna singo också sör tillsallet hedersplatsen på ömse sidor om spegeln, kring hvilken deras löf och blommor bildade den täckaste, valluktdostande ram. Framför dem uppstäldes alla de anspråkslösa, men för Hedvig oskattbara, småsaker, som utgjort högtidsprydnader i hennes barndomshem, och hvilka af henne dessemellan lika sorgfälligt förvarades; slutligen afknöts öfverdraget på den med kamelgarn i stora, vidunderliga rosor utsydda landstolen — ett arbete af slägtens stammoder hvilket icke fick asfyttras och gick i arf på qvinnosidan — hvarefter Hedvig med barnslig förnöjelse såg sig omkring och fann allting godt. Nu framtog hon åter den under tiden inlästa, rika sammetsdrägten som under sina djupa veck oeh yfviga spetsar nästan helt och hållet skylde hennes lilla soffa, liksom hade den blygts att låta någon se hur simpelt den händelsevis kommit att hvila, och när nu omsider allt var i det skick hon ville utbrast hon ovilkorligt: , Mamma, se om det inte är bra! ... ty under hela tiden hade hon tyckt sig följas af modrens milda, kärleksfulla ögon. I detsamma klappade någon på dörren.