Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1855, sida 1

Utrikes Nyheter. Medan Österrike ännu i sista stunden sramalstrar nya fredsförslag, synes händelsernas gång närma sig ett afgörande såval på diplomatiens som krigets fält. Wienerkabinettets sednaste mäklingsförsök — enligt hvilket Ryssland och Turkiet i ett enskildt fördrag skulle öfverenskomma om storleken af den llotta, hvardera makten finge hålla i svarta hafvet, samt vestmakterne blefve berättigade att derstädes representeras af tvenne krigsskepp — är redan tillbakavisadt, om man får sätta tro till den väl underrättade tidningen Pays, och i hvarje fall förkunnar förslagets lumpenhet i förväg domen öfver dess öde. På hvad grundval Österrike anser den fred kunna byggas, som skall betrygga Englands framtid, är nu tillräckligt klart; några af driffjedrarne för dess politik ligga äfven i dagen: de äro i första rummet fruktan för Ungern och Italien, fruktan för vestmakternas framtida öfvertag, fruktan för en räkenskapsdag med Ryssland — med ett ord fruktan för faror hotande denna hoplappade stats tillvaro på alla håll, inifrån och utifrån, från vester och öster. I andra rummet kommer åregirigheten att spela mästare i Tyskland, tränga Preussen i skuggan och genom medlarerollen hålla ledtrådarne till Europas öde i sina händer. Slutligen torde Wienerkabinettet ej alldeles försakat hvarje hopp på ett lyckligt fiske i grumligt vatten: med sin kosmopolitiska vänskap, som är rymlig nog att omfatta både Ryssland och vestmakterna, och på sin höjd ej har plats öfrig för det lilla republikanska Schweitz, vill detutan tvifvel gerna belria Ryssland från de med suprematien öfver Donaufustendömena förenade tärande bekymren, likasom det skulle önska bespara vestmakterna mödan af ett omedelbart beskydd öfver nämnda aflägsna länder. Men om Österrikes förmåga att hopsmida ständigt nya fredsförslag är outtömlig. så lär väl ej detta vara förhållandet med vestmakternas beundransvärda tålamod att emottaga, begrunda och förkasta desamma. Bakom regeringarne stå der för öfrigt folk en, genomträngda af politiskt medvetande, ömtåliga om sina intressen och misstänksamt vakande öfver sin mnationalara. Storbrittaniens stolta folk erbjuder just en sådan anblick, och hvad Frankrike angår, är nationens röst för närvarande stum, men dess lynne bättre kändt, än att man kan låta bedraga sig af Pariserbörsens fredsrop. Hvarje lumpen fred är derför omåjlig: det beror al vapnen — dessa regenternas och solkens yttersta skäl, ultima ratio regum — alt gifva utslag i saken, och i sjelfva verket antyder allt, att krigsoperationerna börjat m:d ny kraft, och att man kan vänta underrättelser al vigt från Krim, tillsvidare den enda krigsteatern, då vi ej ännu anse Östersjön såsom sådan. Canrobert, en god divisionsgeneral och en krigare af lysande mol, var dock ej vuxen en otverbesalhasvares kall; det tyngde på hans skuldror och, intagen af misstro