Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1855, sida 1

———— så mycket mer som en srämmande, att börja med, är nästan mera till besvär, än egentlig hjelp. — Nå, som du vill, min lilla, egensinniga syster; men här måste vi skiljas åt; hur gerna jag än bar ditt tunga paquet ända hem åt dig, får jag ej dröja längre från mästarn, som ty värr ännu ligger sjuk, och kanske redan en god stund väntat på mig. Gud signe dig, Hedvig! Vi träffas snart. Syskonen skyndade åt hvar sitt håll, men sågo sig flera gånger om och nickade åt hvarandra. Aldrig skiljdes de utan saknad, men också aldrig utan att medföra något gladt minne från deras korta sammanvaro. Har gjorde mormor en paus, för att fråga om vi ville vänta med det öfriga till nästa qväll? — Nej, nej, goda mormor! — svarade vi — nu skall väl det roliga komma, om grefvinnan får kladningen färdig och kan vara med på balen. — Vi få se — sade mormor, vemodigt leende åt vår ifver — efter ni ber skall jag fortsätta. — Nu må ni tro, mina barn, det blef ett saktande för Hedvig, så att hon knappt hann andas, långt mindre hvila. Först fick hon lof