Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1855, sida 1

Smycket. Ett barudomsminne af — un —. Sv. Original. — Kom in, mina små! ropte mormor fryntligt, der hon satt i sin stora karmstol och stickade framför eldbrasan, med den uppslagna bibeln på knäet, jag ser er alltid så gerna, det vet ni ju. Med ett språng voro jag och min syster, som förut blott gläntat på dörren för att se efter om den gamla möjligen tog en skymningslur, vid hennes sida. — Nå, hvad har ni att säga nu för godt? fortfor mormor småskrattande, jag kan se det är någon begäran i farvattnet? — Ack, söta mormor vi ville bara så gerna höra en saga, eller också . . . litet om gamla tider, inföllo vi begge, ifrigt och smekande. Mormor slog ihop bibeln och sköt upp glasögonen i pannan, medan vi i spänd väntan satte oss så nära henne vi kunde på hvar sin lilla pall. — Säg nu först upprigtigt, sporde hon,