Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1855, sida 2

Musik. De tvenne unga, alskliga konsertgifverskorna Adelaide Valerius och Minna Fugl hade i Måndags afton att glädja sig åt ett ganska talrikt auditorium och stort bifall. Konserten öppnades med sonate för piano-lorte och violin (a-moll) af Beethowen. Fin nyansering och skarp markering jemte fullkomligt karakteristisk utprägling vid föredraget göra Beethowens saker så svära att spela bra. Tonen i hr Czapeks violin var denna afton ej riktigt sonor och klar, hvaremot hans piano och spelsätt i allmänhet var mera musikaliskt vårdadt än den unga pianistens. Mille Fuzi atförde sina oktavgångar för högra handen Jomnare och säkrare än den venstras, och visade sig för öfrigt ega en ganska god fardighet och precision, — men hvad man i dessa tider skall kalla färdighet, är ej så lätt att afgöra, då våra amatörer, och i synnerhet musikälskarinnorna, visat sig kunna spela hvad man kallar svåra saker. Man borde få höra någon af pianosortets heroer, för att i det afseendet bilda sig ett säkert omdöme. Emellertid torde det få antagas att den sanne konstnärn ej är den, som eger den största -sardigheten? allena, utan den, som besitter förmågan att icke allenast uppfatta och i klar och tydlig bild framställa tonskaldens skapelse så, att den blifver fullkomligt åskådliggjord för den åhörande, hvartill man genom förstudier naturligtvis måste förvärfva den skicklighet att inga svårigheter finnas, så att exekutören är fullkomligt herre öfver instrumentet, och i detta hänseende är fårdigheten ej heller att förakta. M:lle Fugls andra nummer var en scapriecio af Blumenthal: la source, här mycket spelad; rätt nätt i salongen under väntan på en god supt och under gladt och förtroligt samspråk, men något för tarslig för konsertsalen, dit man väl ej gerna går för annat än god musiks skull. I Webers concertino inlade m:lle Fugl mera sanning och uppfatt ning än uti Beethowens sonate. Skada dock att ej något ackompanjemang kunde erhållas; ty tuttisatserna kunna naturligtvis ej taga sig rätt godt ut, utan den schattering som ackompanjemanget åstadkommer. Pianisten spelade detta nummer ganska snällt och korrekt. Att qvinliga artister förstå sig på Weber, är öfverensstämmande med deras natur, hvaremot Beethowen är för djupsint, samt fordrar både större känsloerfarenhet och mera vana vid skarpsinnigt begrundande. M:lle Fugls sista nummer var en etude af Taubert: la Campanella, ett ibland de bättre salongsstycken. Mams. Palerius är oss i angenämt minne sedan sin konsert förlidet år. Hennes röst tyckes hafva vunnit i styrka och omfång, och tonbildningen har blifvit bestämdare och vackrare. Mycket återstår dock i tekniskt afseende; drillen är t. ex. ej tillräckligt snabb och rund, samt lider af ett svårt fel, det att ej vara aldeles — ren. Mille Valerius sjöng en aria ur skapelsen med ackompanjemang af pianosorte. Vid all slags musik är det naturligtvis ej nog att spela och sjunga de rätta noterna och i riktig takt, det måste ligga mera deruti. Vi anse Haydns musik ej öfverensstammande med mille V:s konstnarslynne. Hr Czapek sjunger ej lika vackert på pianot som på sin violin. Uti Rossinis romans tog sig mille V:s röst ganska fördelaktigt ut, och hon sjöng den äfven mycket bra och med den abandon, som lättare gör sig gällande då man sjunger utantill. Ackomp. möjligen något för starkt. För öfrigt var denna romans ej af den melodirikes fagraste. Kavatinan ur Friskytten börjades ej riktigt rent, men sjöngs verkligen väl, och inlade sångerskan i sitt föredrag mycken sann förtjenst, hvilket afven var fallet med de svenska visorna: Fjerran i skog af Berg och Litet gnabb ibland af Geijer. Dessa sjöngos utmärkt vackert och efter deras slut framklappades mille V. och hade den artigheten att utöfver programmet gifva oss den vackra gottlandsvisan: sAllt under himmelens saste. En anmärkning, en vigtig: orden, orden, m:lle Valerius! För all del ett tydligare uttal, ty annars blir det ju Lieder ohne Worte, en musikart, som ej lämpar sig för det skönaste af alla instrumenter, menniskorösten, hvilket ju är det fullkomligaste, ty det eger i sin makt såväl ordet som tonen, och dessa båda, ord och ton, måste man egna lika mycken omsore om det skall bli något helt, nå