Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1855, sida 1

————— —ar Rachel såg det. Hon såg den öfvade simmaren kämpa med de brusande, skummande vågorna, bortryckt af den vilda strömmen, än uppdyka ånyo, än försvinna i det gapande djupet. Stel af fasa och ångest följde Rachel med knäppta händer detta på höjden af stranden. Hon kunde ej förmå sig att skynda ned, emedan hon då måst lemna simmaren ur sigte. Femtio steg längre fram öppnade sig för den nödställde dödens afgrund i fallet vid sågqvarnen; om icke räddning inträffade dessförinnan vore han förlorad, och förgälves spanade judinnans ögon vida omkring mellan de täta gröna träden, ingen mensklig varelse syntes till och hennes rop förklingade i rymden. Plågad af tusenfaldig dödsångest, anlände hon till toppen af berget; der stod hvisslande mjölnarens gosse, vaktande den under träden I betande boskapen. — Hjelp gosse, hjelp, der drunknar en menniska, sade judinnan. — Den måste Gud hjelpa, svarade gossen, blickande nedåt och skuggande sina ögon med handen — qvarnsallet har ryckt honom med sig och han står snart inför Guds thron. Rachel sjönk på knä och dolde ansigtet i sina bänder. Snart kommo ur qvarnen folk med stänger och båtshakar, och efter en timmas förlopp uppdrogs Eichstadts lik ur vatt