Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 1

dina vänner och slägtingar missaktadt folk; en qvinna, som för att tillhöra dig, måste begå en ärelös handling, en handling som för hela hennes lif måste bercfva henne aktningen för sig sjelf. Gå Walther, och pröfva dig strängt ännu ett år, och om du ännu då i egandet af den stackars judinnan finner din framtids lycka, då — — Då, Rachel? — Då skall jag kunna drömma att gifva dig lycka i mitt arma jag. Gå Walther, gå, och Gud, allas vår Gud, beledsage dig! — Ske som du vill, sade Eichstädt. Hur hastigt är ej ett år försvunnet, och ehuru lyckan är ljufvast, då den skänkes till fullo och utan allt återhåll, utan vilkor, så vill jag vånta för ditt lugns skull; ty jag, min älskade, behöfver ingen vidare pröfning af mina känslor — jag är ense med mig sjelf. Då Rachel på aftonen af denna dag ensam vid fenstret i sitt lilla rum blickade upp mot himlen, var hennes hjerta så tungt, att det ville brista. En känsla, som ända hittills varit henne fremmande, känslan af ånger, gjorde henne outsägligt beklamd. Hon hade gifvit det löfte att afsaga sig sina fåders religion, om Eichstädt efter ett års förlopp ännu begärde henne till maka, och det syntes henne som om himmelen måste vredgas öfver den