Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1855, sida 1

snön. Mitt hjerta var fullt af bitterhet ocl smärta på samma gång. Tusen dystra tanka hvalfde sig i min hjerna och då jag, med bös san i handen, såg upp, så stod ni, min när maste granne, midt framför mig inom skott håll. Herr von Eichstädt, det finnes i menni skolifvet ögonblick, då det onda inom oss har en fruktansvärd makt. Tanken på att jag blot behöfde trycka af för att röja en hatad riva ur vägen, icke blott uppflammade i min fördunklade själ, utan utvecklades och bragtes til mognad af mig. Med ett ilsket leende på lapparne målade jag för mig ert strömmande blod, i hvars källa Wandas frihet låg. Jag njöt i tankarne af den hjertlösa qvinnas gäckade förhoppningar, hvilken så blodigt kränkt mig, och jag kände med en slags djefvulsk fröjd att bämndens vällust berodde på en tryckning a mitt finger. Och dessa mörka känslor voro ännu ej förbi, då ett förfärligt öde fogade, att ni i ett ögonblick då jag var färdig att lossa ett skott oförsigtigt lemnade er plats och gick till motsatta sidan. Ni vet att jag ej hade el: ler kunde ha någon aning härom; men hvem kan beskrifva min fasa, då jag plötsligt såg min dystra tanke blifven till en förfärlig verklighet! (Forts.)