Styckegods. En ÄSIämRMG andvoHNnt. Vid ett jurysammanträde i Somerset i England förekom nyligen bland and a anklagade äfven en tjensteflicka, sem anklagades för att hafva begått en stöld. Genast vid häktandet hade hon vändt sig till en advokat, som också åtog sig art försvara henne inför domstolen. Men dagen nåst före den då målet skulle förekomma till afzörande blef denne af vigtiga angelägenheter nödsakad att söretara en resa till London, hvarföre han öfverlemnade alla till målet hörande handlingar åt en annan advokat, hr Prideaux, och bad denne satt följande morRon uppträda i hans ställe. Hr Pridesux åtog sig visserligen uppdraget, men hade under hela dagen så mycket att göra, att han ej ffck tid att egoa ett ögonblicks uppmärksamhet åt de emottagna papperen. Forst på morgonen den följande dagen, då han redan satt i domstol:salen, framtog han papperen for att genomläsa dem, under det några andra mål förehades. Han kastade en blick på den anklagades namn och såg att hon var anklagad för stöld. Längre hade han ej bunnit, då hans eget mål uppropades — det var då icke tid till någon vidare läsning. Hr Prideaur uppsteg straxt efter det parternas namn, Anklagelsepu kterna o. s. v. blifvit upplasta, och begynte ett tal, hvori han tydligt bevisade att den onklagade var skyidig, alt ingen annan än hon kunnat begå stölden, och slöt med den förboppuingen att domstolen måtte dömma den anklagade till minst några års tuktbusstraff. Hans tal var så öfvertygande och den bevisning han åstadkommit emot den anklagade så bindande, att ingen i hela salen kunde vara villrådig om hur domen skulle utfalla. Den anklagade tillfrågades derefter hvad hov hade att svara härpå och hvem som var hennes rattegångsbiträde. ,Hr Lovibond, svarade hon, ,men han reste bort i går och tilisade mig desssorinnan att en hr Pridesux åtagit sig mitt sörsvar. Ett halfhögt skratt genomfor vid dessa ord församlingen och alla sågo på advokaten, som nyss hållt ett så lysande tal emot sin klient. Men han lät icke på minsta vis denna om-tändighet bringa sig ur koncepterna; ban upptog hastigt de framfor honom liggande båpperen, för att öfvertyga sig om sanningen af det sagda och reste sig derefter för andra gången för att bålla ett nytt tal. Han bad domrarne om ursäkt för att han upptagit så mycken tid för dem, och började derefter sitt andra tal, denna gång för den anklagade, och med lika stor sramkäng. Han icke blott bevisade att ffickan alltid uppfört sig ärligt och omöjligen kunnat göra sig skyldig till en sädan gerning. ban ådagalade också på ett lysande sätt att hon då gerningen föröfvades befunnit sig på ett helt annat ställe, så ott domrarne etter en kort öfverläggning förklarade den ankiagade oskyldig till den begångna stolden. — Det kan man kalla advokatorisk förmåga! Uudras blott, hvad en person, som med så öfvertygande skäl bevisar först det ena och så det andra, för egen del hyser för of vertygelse i saken? Ingen, bör man åtminstene hopas. ? Nu vet hon det! En fru läste i tidningen om engelska parlamentets afhandlingar och frågade sin