Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1855, sida 1

hon alltsedan deras första bekantskap bevarat ett intresse af vänlig tacksamhet. Walther hade en kula i armen och var svårt sårad i bröstet. Den olycklige, som genom ett oförsigtigt skott så illa skadat honom, befann sig i ett tillstånd af ursinnig förtvislan och kunde ej förmås lemna den plats, der olyckan timat. Värdshuset i skogen var det närmaste ställe, dit man kunde föra den sårade. Fru Silbermann öppnade sina dörrar och sitt hjerta, och skyndade att tillreda sin bästa säng i sitt bästa lilla rum, der man efter få minuter sanslös nedbäddade den, som för ett par timmar sedan ännu varit så lefnadsfrisk och gladtig. En af jägarne hade med temlig skicklighet förbundit hans sår. En läkare hade blifvit efterskickad; han ankom vid midnattstiden, undersökte såren och förklarade dem för farliga, ehuru ej absolut dödande, derigenom gisvande de ännu qvarvarande jägarne tecken till att lemna det sorgliga stället. Han sjelf stannade qvar och anbefallde framför allt lugn. Walther fick ej förtåra någon föda. Rachel hade sattsig vid hans säng och höll emellanåt till hans bleknade läppar litet vatten, på hvilket han med begarlighet lappjade. (Forts.)