Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1855, sida 1

— —U—T LL vi I Götheborgs Småbarnsskola, Af trycket har utkommit en liten brochyr, innehållande Götheborgs småbarnsskolas 11:te och 12:te årsberättelser. Utur den första af dessa berättelser meddelades redan förlidet år det hufvudsakligaste. Den 12 årsberättelsen redovisar för året fr. d. I Maj 1853 till d. 1 Maj 1854 och begynner med följande framställning: 4Direktionen för småbarnsskolan har nu att aflägga den 12:te årsberättelsen om sällskapets verksamhet. Den fuligör detta åliggande med tillfredsställelse, ty den hoppas, att den gudomliga välsignelsen ännu kan anses hvila öfver iurattningen. Under det förflutna året har skolan bibehållit sin ställning. Dess tillgångar hafva ökats, och dess nytta synes alltmer erkänd. Skolan bar under årets lopp besökts af 238 barn, af hvilka 200 ännu äro qvar. Af dessa hafva 174 fri skolgång och 131 mat utan betalning. Den närmare redogörelsen för sällskapets ekonomiska ställning kommer att offentligen meddelas, sedan räkenskaperna blifvit granskade af de dertill utsedde revisorerne. Vid detta tillfälle bör dock nämnas, att inrättningen fortfar att omhuldas af den allmänna och enskilda välgörenheten, för hvilken direktionen hembär den bjertligaste tacksägelse. Hvad angår undervisningen och den öfriga handledningen, derom har hvar och en genom besök i skolan haft tillfälle att göra sig närmare underrättad, bättre kanhända än som kunnat ske genom detta korta, offentliga förhör. Under loppet af berättelsen uttalas följande anmärkningsvärda satser: Tiden är ond, liksom den, tyvärr! alltid varit det, ty det onda växer på jorden i kapp med det goda. Men det goda behöfver ans och vård. Och fördenskull hafva vi kommit hit i verlden. Låtom oss derföre ej tröttas i det godas tjenst. Hvem märker ej, att vår tid kräfver ökade ansträngningar? Hvem vet ej, att fosterlandet behöfver ökad upplysning, ökad sedlighet? År äro nu, hvad generationer voro för våra förfäder. Så bastig är händelsernas ström, så stor den snabbhet, med hvilken tanken går från själ till själ, från nation till nation; så snabba och oförväntade de vexlingar, som ske omkring oss, att ett år stundom synes verka ett årbundrades verk, och några dagar en lifstids arbeten. Hvem inser icke, att med den växande rörelsen och befolkningen vår välfärd såsom nation, vår säkerhet som civiliseradt folk beror, näst Gud, på karakteren och utstråckningen af den uppfostran och undervisning, som meddelas massan af folket. Den som ej går framåt, han går tillbaka, är den oryggliga domen, ty det finnes inom menskligheten, liksom uti naturen, inget stillastående. Det vatten, som står stilla, förruttnar snart. Och uti träsket spegla sig inga himlens stjernor. Der taga blott ormar och odjur sina nåsten. Så är det ock med staten och samhållet. Näras ej de sunda lifskrafterna uti samhällskroppen, så går den sin upplösning till mötes. Visserligen kan ej en skola, sådan som denna, uträtta allt, hvad samhallet kräfver i detta hanseende. Men den kan dock uträtta mycket. Ty hvad som sås på vårens första dagar, det växer ofta hela sommaren, hela lifvet igenom. Likväl är det ej skolan, som ensam bör eller kan utså lifvets goda säd i dessa unga sinnen. Det är sastmera hemmet, det är modren och fadren. visserligen äro de fattiga, för hvilka denna skola i synnerhet är afsedd, genom sin ställning mindre i tillfälle att egna sina barn den tillbörliga vården, att gifva dem uppfostran. Men hvad de allud böra kunna gifva, är föredömen af sedlighet och gudsfruktan. Den enskilte menniskans lycka liksom det belas välfärd beror ej så mycket af de stora kunskaperna, som sastmer af det oförderfvade hjertat och den rena viljan. Man berättar om en tid, då hvarje boning var ett fridens bem, der dagen började och slutade med sång och bön, der de ung ej lärde sig annat språk än sanningens och kärlekens, ej sågo andra exempel än dem af tarflighet och arbetsamhet, af dygd och gudsfruktan. Om vi kunde återfå i lifvet dessa fromhetens försvunna eller drömda dagar, ack! då skulle vi ej frukta för dessa små, dessa sorglösa fjärilar, dessa förgängliga rosenträd i lifvet. Emedlertid skola vi bedja till den Högste, att Haa må skydda dem för lifvets stormar, bevara deras oskuld och frid. Och måtte de frön, som här blifva nedlagda, i en framtid blomma upp och mogAAwW ä(( —